WILLIAM M. THACKERAY
Hon hade prövat dem och ville göra sig av med dem, men kunde icke, och den obarmhärtiga lilla kvinnan hade nu funnit en förevändning och beslutit att göra sig fri.
Då majoren slutligen, fram på eftermiddagen, fick tillträde till Amalia, erhöll han, i stället för en vanlig och hjärtlig hälsning, en liten nigning, varjämte den framräckta lilla handskbeklädda handen genast drogs tillbaka igen.
Även Rebecka var inne i rummet och steg fram emot honom med ett leende och en framsträckt hand. Dobbin tog helt förvirrad ett steg tillbaka och sade:
— Jag ber om ursäkt, men jag måste säga er, att det inte är såsom er vän jag kommer hit.
— Bah! Se så, låt oss slippa höra det där! ropade Josef helt förskräckt i tanken på ett uppträde.
— Jag undrar just vad major Dobbin egentligen kan ha att säga om Rebecka? sade Amalia med en låg, klar, lätt vibrerande röst och med en mycket bestämd blick i sina ögon.
— Jag vill inte ha några uppträden i mitt hus, inföll Josef åter, och jag får be er, Dobbin, att låta bli sådant, och därmed såg han sig omkring helt uppskakad och röd i ansiktet, drog en djup pust och närmade sig dörren.
— Min söta vän, sade Becky med änglalik mildhet, hör på vad major Dobbin har att säga emot mig.
— Nej, jag vill åtminstone inte höra det! ropade Josef med hög röst och gick ut genom dörren.
— Vi äro endast två kvinnor, sade Amalia. Ni kan tala nu, sir.
— Detta sätt mot mig är ett som knappast anstår er, Amalia, svarade majoren stolt. Jag tror inte att jag är känd för att uppföra mig rått emot fruntimmer. Det är inte något nöje för mig att uppfylla den plikt, för vilken jag kommit hit.
— Ni torde vara god och uppfylla den så fort som möjligt, major Dobbin, sade Amalia, som blev allt mer och mer retad. Uttrycket i Dobbins ansikte, under det hon talade på detta befallande sätt, var icke angenämt.
408
