Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

förebrådde henne detta icke längre — kanske var det hon som förebrådde det nu, sedan William var borta.

Amalia var icke så särdeles lycklig efter sitt heroiska offer. Hon var tankspridd, nervös och tyst och svår att göra till nöjes. Familjen hade aldrig sett henne så nyckfull. Hon blev blek och krasslig. Hon försökte att sjunga vissa sånger, som majoren särskilt hade tyckt om, och då hon sjöng dem i skymningen, ute i salongen, bröt hon stundom av mitt i sången och gick in i sitt eget rum där bredvid, där hon utan tvivel tog sin tillflykt till sin mans porträtt.

Även Rebecka hade, till stor förvåning för de flesta och till synnerlig belåtenhet för originalet, hängt upp ett porträtt i sitt rum, och detta var intet annat än vår vän Josefs. Då hennes omtalade packning anlände från Leipzig, tycktes icke Becky taga upp några klänningar eller prydnader ur sina små koffertar (allt vad hon i den vägen behövde, fick hon av Amalia, som förde henne till den förnämsta modehandlerskan i staden och klädde upp henne från topp till tå), men ur en av dem, som innehöll en massa papper, tog hon med stor förnöjelse upp ett porträtt, vilket hon hängde upp i sitt rum och visade för Josef. Det var ett porträtt av en herre, som red på en elefant mellan några kokosnötträd och en pagod.

— Nå, min själ och Gud är det inte mitt porträtt! utropade Josef. Det var den gamla tavla, som förr hade hängt i huset vid Russell Square.

— Jag köpte det, sade Becky med en röst som darrade av rörelse. Jag gick dit för att se, om jag kunde vara mina goda vänner till någon nytta — och jag har sedan dess aldrig skilt mig från det — och tänker heller aldrig göra det.

— Verkligen! utropade Josef med en min av ytterlig förtjusning. Värderade ni det verkligen för min skull?

— Ja, det gjorde jag, sade Becky, men varför tala — varför tänka — varför se tillbaka? Det är för sent nu!

Denna aftons konversation var förtjusande för Josef. Amalia kom in trött och illamående, endast för att genast

416