Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/426

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

i huset, vare sig att Becky var hemma eller icke, vandrade in i mrs Osbornes salong, som de parfymerade med sina rockar och mustascher, slogo sig ned vid Josefs middagsbord och sutto där och skrattade och drucko i långa timmar.

— Vad kunna de mena? frågade George, som icke kunde med dessa herrar. Jag hörde majoren häromdagen saga till mrs Crawley: "Nej, Becky, ni får inte behålla den gamla göken helt och hållet för er själv, vi måste ha några ben med, eller också sjunger jag ut." — Vad kunde majoren mena, mamma?

— Kalla inte honom major! sade Amalia. Jag kan verkligen inte säga vad han menade.

Hans och hans väns närvaro ingav den lilla damen en olidlig förskräckelse och avsky. De sade henne rusiga komplimanger och sneglade på henne över middagsbordet. Kaptenen gjorde henne även inviter, som fyllde henne med förskräckelse, och hon ville aldrig vara i hans sällskap utan att ha George vid sin sida.

För att göra Rebecka rättvisa, så ville icke hon heller låta någon av dessa män vara allena med Amalia. Även majoren var icke engagerad och svor att han skulle besegra henne. Ett par skurkar kämpade om denna oskyldiga varelse och spelade om henne vid hennes eget bord, och ehuru hon icke kände till dessa uslingars planer på henne, kände hon dock oro och bävan i deras närhet och längtade att fly.

Hon besvor Josef att resa hem, men han ville icke höra på det örat. Han var trög, bunden vid sin doktor och kanske även vid några andra ledband. Åtminstone visade Becky icke någon iver att fara till England.

Slutligen fattade Amalia ett fast beslut. Hon skrev ett brev till en vän, som hon hade på andra sidan vattnet, ett brev, om vilket hon icke sade ett ord till någon och som hon själv bar på posten under sin schal. Sedan hon kom tillbaka från sin promenad, lämnade hon icke vidare sitt rum. Becky trodde att det var major Loder och kaptenen som skrämde henne.


420