Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

— Hon får inte stanna här, resonerade Becky för sig själv. Hon måste avlägsna sig, den lilla enfaldiga tokan. Hon sörjer ännu sin narr till man, som nu varit död i femton år. Hon ska inte gifta sig med någon av dessa män. Det är verkligen bra illa gjort av Loder. Nej, hon ska gifta sig med spanska röret. Jag ska göra upp den saken ännu i afton.

Becky bar en kopp te in i Amalias enskilda rum och fann denna dam i sällskap med sina porträtt, i ett högst melankoliskt och nervöst tillstånd. Hon satte ned sin tekopp, började gå fram och tillbaka i rummet och sade till Amalia, i det hon betraktade henne med ett slags föraktfull vänlighet:

— Hör nu, jag önskar tala med dig, Amalia. Du måste bort härifrån och ifrån dessa mäns oförskämdhet. Jag vill inte att du längre ska plågas av dem. Jag kan säga dig att de äro skurkar, passande att sända till galärerna. Det kan vara detsamma hur jag känner dem, Josef kan inte beskydda dig, han är för fet och svag och behöver själv en beskyddare. Du måste gifta dig — och en av de ädlaste män jag någonsin sett har hundra gånger friat till dig, och du har givit honom avslag, du enfaldiga, hjärtlösa, otacksamma lilla varelse!

— Jag har gjort mitt bästa, Rebecka, sade Amalia i avbedjande ton, men jag kunde inte glömma — och hon avslöt meningen med att se upp till porträttet.

— Kunde du inte glömma honom! sade Becky, den där själviske narren, den där löjlige sprätten, som varken hade huvud eller sätt eller hjärta och som inte mera kunde jämföras med spanska röret, än du kan jämföras med drottning Elisabeth. Han var redan trött vid dig och skulle ha övergivit dig, om inte Dobbin hade tvingat honom att hålla sitt ord. Han sade det själv till mig. Han brydde sig aldrig om dig. Han gjorde mångfaldiga gånger narr av dig inför mig och kurtiserade mig en vecka efter sedan han gift sig med dig.

— Det är inte sant! det är inte sant, Rebecka! utbrast Amalia och sprang upp.


421