WILLIAM M. THACKERAY
Fartyget kom hastigt allt närmare och närmare. Då de gingo för att möta det vid landningsplatsen vid kajen, skälvde Amalias knän så att hon knappast kunde stå. Hon skulle velat falla på knä och läsa sina böner där. Ack, tänkte hon, hon skulle läsa dem i hela sitt liv!
Det var en så ruskig dag att det icke fanns några dagdrivare på kajen, då båten lade till. Själve George hade försvunnit, och då herrn i gamla kappan med röda fodret steg upp på land, fanns det knappast någon där att bevittna följande scen:
En dam i drypvåt hatt och schal, med sina två små händer utsträckta framför sig, kom fram till honom, och i nästa minut hade hon nästan alldeles försvunnit under vecken i den gamla kappan och kysste av alla krafter en av hans händer, medan den andra, efter vad jag förmodar, var sysselsatt med att trycka henne mot hans hjärta (till vilket hon ungefär räckte upp), och hindrade henne att falla omkull. Hon mumlade någonting om — förlåt — kära William — kära, kära, käraste vän — kyss, kyss, kyss, och så vidare — och betedde sig under kappan på ett högst orimligt sätt.
Då Amalia kom därifrån, höll hon ännu fast i en av Williams händer och såg upp i hans ansikte. Det var fullt av sorgsenhet och öm kärlek och medlidande. Hon förstod förebråelsen däri och hängde med huvudet.
— Det var tid på att ni skickade efter mig, kära Amalia, sade han.
— Och ni skall aldrig mera fara ifrån mig, William?
— Nej, aldrig, svarade han och tryckte den kära lilla varelsen ännu en gång till sitt hjärta.
Då de hade gått ett stycke bortom tullhuset, kom George plötsligt fram till dem, med tuben vid ena ögat och med ett högt välkomstskratt och dansade omkring paret och gjorde en hel hop lustiga narrstreck under hemvägen.
Josef var ännu icke uppe och Becky var icke synlig (ehuru hon stod och betraktade dem genom jalusien). George skyndade upp för att höra efter hur det var med
424
