WILLIAM M. THACKERAY
nödvändig som hennes kalesch och hennes bukett, är hennes sällskapsdam. Jag har alltid beundrat det sätt, varpå de ömma varelser, som icke kunna existera utan sympati, hyra sig en utomordentligt ful vän av deras eget kön, från vilken de äro nästan oskiljaktiga. Åsynen av denna oundvikliga kvinna i sin urblekta klänning, sittande bakom den kära vännen i operalogen eller intagande baksätet i kaleschen, är städse för mig en hälsosam och moralisk syn, en lika trevlig påminnelse om fåfängligheten som den där dödskallen, vilken tjänstgjorde vid de egyptiska gurmandernas måltider. Ja, även den genomhärdade, metallhårda, fräcka, vackra och hjärtlösa mrs Firebrace, vars far dog av förtvivlan över hennes skam, även den förtjusande, djärva mrs Mantrap, som spränger över varje inhägnad, som en karl kan sätta över och som kör sina grå skymlar i parken, medan modern ännu håller månglerskestånd i Bath — även dessa, som äro så djärva, att man skulle kunna tro dem om att se vad som helst mitt i synen, våga icke se världen i ansiktet utan en kvinnlig vän. De måste ha någonting att hylla sig till, de kärleksfulla varelserna! Och man skall knappast kunna få se dem på något offentligt ställe utan en luggsliten sällskapsdam i uppfärgad sidenklänning, sittande någonstädes i skuggan tätt bakom dem.
— Rawdon, sade Becky ett gott stycke frampå natten, då ett sällskap av herrar satt runtomkring en livligt flammande brasa (ty herrarna kommo till hennes hus för att avsluta kvällen, och hon hade kaffe och glass i beredskap åt dem, de bästa i London), jag måste ha en fårhund.
— Vad för slag? utbrast Rawdon och såg upp från ett ekartébord.
— En fårhund! sade unge Southdown. Min bästa mrs Crawley, vilken idé! Varför inte då ha en dansk hund? Jag vet en som är lika stor som en duktig kalv och som nästan skulle kunna draga er vagn. Eller en persisk vinthund, vasa? (Jag proponerar omgivning) eller en liten mops, som kunde få rum i en av lord Steynes snusdosor? Jag känner en person, som har en sådan där liten mops,
40
