VÄRLDSMARKNADEN
på vars nos (jag markerar kungen) ni skulle kunna hänga upp er hatt.
— Jag markerar tricken, sade Rawdon allvarligt. Han skötte vanligen sitt spel och blandade sig icke i samtalet, utom då det rörde hästar och parier.
— Men vad i all världen ska ni göra med en fårhund? fortfor lille Southdown helt livligt.
— Jag menar en moralisk fårhund, sade Becky skrattande, med en blick på lord Steyne.
— Vad tusan vill det säga? sade hans härlighet.
— En hund, som håller vargarna på avstånd ifrån mig, fortfor Rebecka, en sällskapsdam!
— Ja, ni söta, oskyldiga lilla lamm, ni kunde just behöva en sådan! sade markisen och sköt fram underkäken och började att grina ohyggligt, skelande med sina små ögon bort mot Rebecka.
Den store lorden av Steyne stod vid kaminen och smuttade på sitt kaffe. Elden sprakade och flammade muntert. Väl ett tjog ljus glimmade omkring kaminen i alla slags sällsamma stakar — i guld, brons och porslin. De lyste beundransvärt upp Rebeckas gestalt, där hon satt på en soffa med ett hjärtblommigt överdrag. Hon var klädd i ljusrött siden, som lyste så skärt och friskt som en törnros; hennes bländvita armar och axlar voro halvt beslöjade av en långschal, fin och tunn som en sky, ur vilken de blänkte fram; hennes hår hängde i lockar kring hennes hals, och en av hennes små fötter tittade fram under de frasande sidenvecken — den sötaste lilla fot i den allra som sötaste lilla sandal och den finaste lilla silkesstrumpa man någonsin kunde se.
Ljusen lyste upp lord Steynes skinande, kala huvud, som bar en krans av rött hår. Han hade tjocka, buskiga ögonbryn och små, blinkande, blodsprängda ögon, omgivna av tusentals rynkor. Hans underkäk sköt fram, och då han skrattade, trädde två vita betar fram och glimmade hemskt mitt i grinet. Han hade dinerat med kungliga personer och bar strumpebandsorden. Hans härlighet var en kortväxt herre med brett bröst och hjulben,
