WILLIAM M. THACKERAY
gråter sig nog till sömns! och så började de att tala om operan.
Rawdon hade smugit sig bort för att se efter sin son och arvinge och kom tillbaka till sällskapet, då han fann att den hederliga Dolly höll på att trösta barnet. Överstens toalettrum låg i dessa övre regioner. Han brukade där se gossen enskilt. De hade sammankomster där varje morgon medan han rakade sig — då unge Rawdon satt på en låda vid sin fars sida och betraktade operationen med aldrig svalnande nöje. Han och hans far voro utmärkta vänner. Fadern plägade ha med sig namnam och sötsaker från desserten och gömma dem i en viss gammal epålettask, där barnet sökte upp dem och skrattade av glädje, då han hittade skatten — skrattade, men icke alltför högt, ty mamma sov där nere och fick icke störas. Hon gick icke till vila förrän mycket sent och steg sällan upp förrän på eftermiddagen.
Rawdon köpte gossen fullt upp med bilderböcker och fullproppade hans barnkammare med leksaker. Dess väggar voro betäckta med tavlor, som fadern med egen hand hade klistrat upp och köpt åt honom för kontanta pengar. Då han icke måste följa med mrs Rawdon i parken, plägade han sitta där uppe och tillbringa hela timmar hos gossen, som red på hans bröst och ryckte i hans långa mustascher, som om de varit tömmar, och tillbragte dagen med honom i outtröttliga lekar och språng. Rummet var lågt i taket, och en gång, då barnet ännu icke var fem år gammalt och fadern kastade honom muntert upp och ned på sina armar, slog han den lille stackarens huvud så hårt mot taket, att han var nära att släppa barnet, så förskräckt blev han över olyckan.
Unge Rawdon satte sitt ansikte i ordning till ett förskräckligt tjut, till vilken lättnad det hårda slaget även med fog kunde ha berättigat honom, men just som han ämnade börja, inföll fadern:
— För Guds skull, Rawdy, väck inte mamma!
Barnet såg nu på ett mycket stint och ömkligt sätt på
44
