VÄRLDSMARKNADEN
sin far, bet ihop läpparna och knöt ihop händerna, men yttrade icke ett ord.
Rawdon berättade sedan denna historia på klubbarna, vid officersmässen och till var och en han kände.
— Min själ är inte den pojken en rask unge och har ruter i kroppen på sig! Jag stötte honom, förbanne mig, halvvägs genom taket, och han sade aldrig ord bara av fruktan för att störa sin mor!
Stundom — en eller två gånger i veckan — besökte denna dam de högre regioner, där barnet levde. Hon kom dit upp lik en förkroppsligad plansch i modetidningen — milt leende och utrustad i de vackraste nya kläder och små handskar och stövlar. Underbara skärp, spetsar och juveler strålade omkring henne. Hon bar ständigt en ny hatt, och blommor blommade ständigt på denna, eller hade den präktiga, krusiga strutsfjädrar, mjuka och snövita som kamelior. Hon nickade två eller tre gånger beskyddande åt den lille gossen, som såg upp från sin middag eller från de soldatfigurer, vilka han ritade. Då hon lämnade rummet, dröjde en doft av törnros eller annan förtrollande vällukt kvar i barnkammaren. Hon var i den lille gossens ögon en överjordisk varelse, överlägsen fadern och hela världen — en varelse, som skulle dyrkas och tillbedjas på avstånd. Att fara ut och åka i kaleschen tillsammans med denna dam var en förfärlig ceremoni: han satt då baklänges och vågade icke tala, utan stirrade endast av alla krafter på den skönt klädda prinsessa, som satt mittemot honom. Herrar på ståtliga, kurbetterande hästar kommo fram och talade med henne. Hur hennes ögon strålade mot dem alla! Hennes hand plägade vifta och vaja graciöst då de redo förbi. Då han begav sig ut med henne, hade han på sig sin nya röda dräkt. Den gamla bruna lärftsdräkten var god nog åt honom, då han var hemma. Stundom hände det, då modern var borta och Dolly, hans piga, bäddade hennes säng, att han smög sig in i sin mors rum. Detta var för honom ett fepalats, ett mystiskt gemak fullt av glans och härlighet. Där inne i garderoben hängde de där under-
