WILLIAM M. THACKERAY
moderliga myndighet. Hennes kinder, som vanligen voro bleka, blossade nu upp till dess de voro så röda som de plägade vara, då hon var ett tolv års barn. Hon ryckte gossen ur moderns armar och fattade därefter tag i buteljen, medan den gamla damen stod där ursinnig och stirrade på henne, hållande den komprometterande teskeden i sin hand. Amalia slungade buteljen in i kaminen, så att den gick i bitar, ropande: — Jag vill inte ha gossen förgiftad, mamma! tryckte häftigt barnet intill sig och vände sig med blixtrande ögon mot sin mor.
— Förgiftad, Amalia! sade den gamla damen. Detta språk till mig!
— Han får inte taga in någon annan medicin, än den mr Pestler skickar honom, och denne har sagt att Daffys elixir är gift.
— Det är bra! du anser mig således för en mörderska! svarade mrs Sedley. Detta är det språk du nyttjar mot din mor! Jag har haft motgångar i livet — jag har sjunkit djupt från min förra ställning, jag har åkt i vagn och måste nu gå till fots — men jag visste inte förrän nu, att jag var en mörderska, och jag tackar dig för nyheten!
— Mamma, sade den stackars flickan, som aldrig hade långt efter tårarna, du får inte vara hård emot mig — jag menade inte vad jag sade — jag menade inte att du ville göra barnet något ont — det var bara —
— Ja visst, min flicka lilla, du menade bara att jag var en mörderska, i vilket fall det är bäst att genast låta gripa och kasta mig i häktet. Eget nog att jag inte förgiftade dig, då du var barn, utan gav dig den bästa uppfostran och de förnämsta lärare, som kunde fås för pengar. Ja, jag har ammat fem barn och begravt tre, och det av dem, som jag hållit mest av och som jag vårdat och skött i alla hennes barnsjukdomar, både torsk och tandsprickning och mässling och kikhosta och låtit få lära allt möjligt, utan att fråga efter vad det kostade — något som jag aldrig fick, då jag var flicka, då jag var glad att få hedra fader och moder, att jag måtte länge leva på jorden och att få vara nyttig och icke gå och sura och
54
