Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

barnet och att hon icke mera wille tillåta mrs Clapp eller pigan att kläda på honom eller ansa om honom, än hon ville tillåta någon hantera hennes mans miniatyrporträtt, som hängde över hennes lilla säng — samma lilla säng, från vilken den stackars flickan hade gått till hans och till vilken hon nu återvände för många, tysta, tårfulla, men lyckliga år.

I detta rum var Amalias hela hjärta och allt vad hon hade kärast på jorden. Här var det hon skötte om sin gosse och med oförtröttad kärlek vakade över honom under hans barndoms många sjukdomar. Den äldre George tycktes så att säga ha återvänt i honom, endast åtskilligt förbättrad och som om han hade kommit tillbaka från himlen. I hundrade små toner, blickar och åtbörder var barnet så likt sin far, att en rysning genomilade änkans hjärta, och den lille gossen frågade henne ofta varför hon fällde tårar. Det var därför att han var så lik sin far, det tvekade hon icke att säga honom. Hon talade ständigt med honom om den döde fadern och berättade för det oskyldiga och undrande barnet om sin kärlek till George — mycket mera än hon någonsin hade gjort för George själv eller för någon av sin ungdoms förtrogna. Med sina föräldrar talade hon aldrig om saken, skyggande tillbaka för att blotta sitt hjärta för dem. Lille George kunde sannolikt icke förstå henne bättre än de, men i hans och endast i hans öron utgöt hon oförbehållsamt sitt hjärtas hemligheter. Själva hennes glädje var ett slags sorg eller åtminstone av ett så ömt slag, att dess uttryck var tårar. Hennes känslighet var i allmänhet så stark eller kanske rättare så svag, att doktor Pestler (som nu är en fruntimmersläkare på modet, som far omkring i en präktig, mörkgrön vagn, med utsikt till att snart bli riddare och få sig ett hus vid Manchester Square) berättade, att åsynen av henne, då hon skulle vänja av barnet, hade kunnat beveka Herodes själv. Han hade ett ömt hjärta för många år tillbaka, denne Pestler, och hans hustru var dödligt svartsjuk på mrs Amalia då och långt efteråt.


56