Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

egenskap av lille Georges förmyndare, föreslog att man skulle mot åtta procent sätta in i ett ostindiskt handelshus. Mr Sedley, som trodde att majoren hyste några nedriga avsikter på penningarna, var starkt emot denna plan och begav sig till kommissionären för att personligen protestera mot placerandet av det ifrågavarande kapitalet, men fick där till sin överraskning veta, att hela den avlidne kaptenens kvarlåtenskap icke steg till hundra pund och att de nämnda femhundra punden måste vara en särskild summa, vilken major Dobbin ensam kände till. Mer än någonsin övertygad att det var något skälmstycke med i spelet, gick nu gamle Sedley majoren närmare in på livet. I egenskap av sin dotters närmaste anförvant fordrade han i hög ton en klar och tydlig uppgift på den avlidne kaptenens affärsställning. Dobbins stamning, rodnad och tafatthet ökade den andres övertygelse att han hade en skälm att göra med, och han sade Dobbin i majestätisk ton rentut att hans tro var den, att majoren på ett olagligt sätt förhöll hans avlidne mågs pengar.

Dobbin förlorade nu hela sitt tålamod, och om icke hans anklagare hade varit så gammal och bruten till själ och kropp, skulle kanske en tvist ha uppstått mellan dem i Slaughters kaffehus, där de hade haft sitt samtal inne i en av avbalkningarna.

— Följ med mig upp, sade majoren, jag fordrar att ni följer med mig upp, så att ni får se, vilken som är den förorättade parten, stackars George eller jag.

Därefter drog han den gamle herrn med sig upp till sin sängkammare och tog ur sin skrivpulpet fram Osbornes räkenskaper och en hel bunt med reverser, utfärdade av George, vilken, för att göra honom rättvisa, alltid var färdig att giva en revers.

— Han betalte sina växlar i England, tillade Dobbin, men då han stupade, ägde han inte hundra pund i behåll. Jag och en eller ett par av hans kamrater ha skjutit ihop den lilla summan, som var allt vad vi kunde vara av med, och så vågar ni komma och påstå, att vi vilja bedraga änkan och barnet.


62