WILLIAM M. THACKERAY
fönstren på byggnadens fasad; den stora förstuguporten öppnades först efter en långvarig ringning, och en individ i bjäfs och granna band sågs fly uppför den svarta ektrappan, då Horrocks slutligen släppte arvtagaren till Drottningens Crawley och hans brud in i deras förfäders salar. Han visade dem vägen in till sir Fox' "bibliotek", såsom det kallades, och tobaksröken blev allt starkare, ju mera Fox och lady Jane närmade sig detta rum. Sir Fox mår inte bra, anmärkte Horrocks ursäktande och gav en vink om att hans herre var ansatt av höftvärk.
Biblioteket låg utåt stora körvägen och parken. Sir Fox hade öppnat ett av fönstren och skrek därigenom ut till postiljonen och Fox' betjänt, som tycktes ämna lyfta ned respackningen.
— Rör inte de där koffertarna! ropade han och pekade med en pipa, som han höll i handen. Det är endast en förmiddagsvisit, Tucker, ditt nöt! — Hur står det till, Fox? Hur står det till, min unga nåd? Kommit hit för att hälsa på gubben, vasa? Min själ har hon inte ett litet täckt ansikte också! Ni liknar inte den gamla madusan, er mor. Kom hit och ge gamle Fox en kyss, som en liten snäll jänta.
Omfamningen förbryllade sonhustrun något litet, såsom smekningar av gamla orakade och med tobak parfymerade herrar väl kunna göra. Men hon erinrade sig, att hennes bror Southdown hade mustascher och rökte cigarr och underkastade sig den med så tämligen god vilja.
— Nå, sade baroneten efter detta ömhetsbevis, hur är det med Fox, min söta vän? Läser han mycket långa predikningar för er? Hör nu, Horrocks, gå och hämta ett glas malvoisir och en bakelse åt lady Jane, och hör sen, ni store, tjocke drummel, och stå inte där och stirra som ett fett gödsvin! Jag tänker inte be er stanna, min söta vän, ty ni skulle bara finna det tråkigt, och så skulle jag också finna det tillsammans med Fox. Jag är en gammal man nu och vill ha mina gamla vanor och min pipa och mitt parti bräde om aftonen.
— Jag kan också spela bräde, sade lady Jane skrat-
70
