VÄRLDSMARKNADEN
En dag överraskade baroneten "hennes nåd", såsom han skämtsamt kallade henne, sittande vid det gamla tonlösa pianot i salongen, vilket knappast hade blivit vidrört sedan Becky Sharp spelade kadriljer därpå — sittande vid pianot med ytterligt allvar och skrålande någon sång hon hade hört. Den lilla på befordran väntande kökspigan stod helt förtjust vid sin matmors sida och vaggade fram och tillbaka på huvudet och ropade: — Å, så vackert, så vackert! alldeles som en liten fin smickrerska i en verklig salong.
Denna tilldragelse kom den gamle baroneten att som vanligt brista ut i ett gapskratt. Han berättade under aftonens lopp de närmare omständigheterna väl hundrade gånger för Horrocks, till stor förtret för miss Horrocks. Han trummade på bordet, som om det varit ett musikaliskt instrument och sjöng och skrålade med en härmning av hennes sätt att sjunga. Han svor och bedyrade, att en så vacker röst borde uppodlas och förklarade, att hon borde ha sånglärare, i vilket förslag hon icke såg någonting löjligt. Han var vid ett särdeles muntert lynne den kvällen och drack tillsammans med sin vän och taffeltäckare en utomordentlig kvantitet rom och vatten samt blev av besagde trogne vän och tjänare förd till sin sängkammare vid en mycket långt framskriden timme på natten.
En halvtimme efteråt var det en stor brådska och uppståndelse i huset. Ljus skymtade från det ena fönstret till det andra i den ödsliga gamla herrgården, i vilken vanligen endast två eller tre rum upptogos av dess ägare. Kort därefter galopperade en gosse på en ridhäst bort till doktorns hus i Mudbury. En timme därefter (genom vilket faktum man kan övertyga sig om huru omsorgsfullt den förträffliga mrs Bute Crawley ständigt hade underhållit förbindelse med det stora huset) hade denna dam i träskor och väderhuva tillsammans med hans ärevördighet Bute Crawley och James Crawley, hennes son, vandrat över från prästgården genom parken och trätt in i huset genom den öppna förstugudörren.
