Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

både bättre och sämre med den titeln, Hester, var miss Horrocks' svar på denna hennes underlydandes artighet, och hon härskade med oinskränkt makt över alla, med undantag av sin far, vilken hon likväl behandlade med icke så ringa stolthet, i det hon varnade honom att icke vara alltför förtrolig i sitt sätt mot "en person, som skulle bli en baronets lady". Hon repeterade även ganska riktigt denna höga roll i livet till stor tillfredsställelse för sig själv och till stort nöje för sir Fox, som kunde skratta i timtal åt hennes förnäma miner och fasoner och hennes försök att imitera en fin dam. Han svor, att det var lika roligt som något skådespel att se henne spela en dylik roll, och hade henne att taga på sig en av den första lady Crawleys hovdräkter, bedyrade att dräkten klädde henne ypperligt (vilket för övrigt även miss Horrocks själv tyckte) samt hotade med att genast i ögonblicket köra till hovs i den fyrspända vagnen. Hon plägade leta och snoka i garderoberna och klippa sönder och efter sin egen smak och sin egen växt göra om de båda avlidna damernas kvarlämnade grannlåter och skulle även gärna velat taga hand om deras juveler och nipper, men den gamle baroneten hade låst undan dem i sitt skåp och kunde icke varken genom smicker eller smekningar förmås att lämna ut nycklarna därtill. Ett faktum är även, att en skrivbok, tillhörig denna dam, hittades på Drottningens Crawley någon tid efter sedan hon hade lämnat det, vilken visade, att hon hade gjort sig mycken hemlig möda med att lära sig konsten att skriva i allmänhet, men framför allt att skriva sitt eget namn såsom lady Crawley, lady Betsy Horrocks, lady Elisabeth Crawley och så vidare.

Ehuru det goda folket i prästgården aldrig begav sig till herrgården och skydde dess ohygglige gamle ägare som pesten, höllo de likväl mycket väl reda på vad som tilldrog sig därstädes och väntade varje dag den katastrof, efter vilken miss Horrocks så ivrigt längtade. Men ödet lade sig avundsjukt emellan och hindrade henne att erhålla den belöning, som en så ren kärlek och obefläckad dygd hade förtjänat.


74