VÄRLDSMARKNADEN
Fox — ni vet att ni gjorde det — lämna dem åt mig för mycket länge sedan — dagen efter marknaden i Mudbury. Men inte för att jag behöver dem, ni kan gärna taga dem, om ni inte tror att de äro mina.
Därpå tog den olyckliga varelsen upp ur sin ficka ett par större skospännen med falska stenar, som hade väckt hennes beundran och som hon nyss hade tillägnat sig från en av bokhyllorna i biblioteket, där de hade legat.
— Herregud, Betsy, hur kunde du hitta på en tocken osanning? sade Hester, den lilla kökspigan, som hade hoppats att komma sig upp, och det inför madame Crawley till på köpet, som är så god och vänlig, och inför hans ärevördighet (här gjorde hon en djup nigning); och ni kan gärna leta i alla mina lådor, madame, och här äro mina nycklar, för jag är en hederlig flicka, fast jag är född av fattiga föräldrar och uppfödd i arbetshuset — och om ni hittar så mycket som den allra minsta lilla bit spetsar eller en silkesstrumpa eller annat sådant, så vill jag aldrig mera gå till kyrkan.
— Tag hit nycklarna, ni fräcka slyna! väste den dygdiga lilla damen i väderhuvan.
— Och här är ett ljus, madame, och om ni vill så kan jag visa er hennes rum och skåpet i hushållerskans rum, där hon förvarar en faslig mängd saker! ropade den ivriga lilla Hester med en hel hop nigningar.
— Se så, håll munnen på er. Jag känner mycket väl till det rum, som den där varelsen bebor. Var god och följ med mig, mrs Brown, och ni, Beddoes, får inte lämna den här kvinnan ur sikte, sade mrs Bute, i det hon fattade ljuset. Det är bäst att ni, mr Crawley, går upp och ser till att de inte mörda er olycklige bror, och åtföljd av mrs Brown begav sig mrs Bute bort till det omnämnda rummet, vilket hon, såsom hon mycket riktigt hade sagt, kände fullkomligt väl till.
Bute gick uppför trapporna och fann där uppe doktorn från Mudbury samt den förskräckte Horrocks, stående över sin herre, som satt i en stol. De höllo på att åderlåta sir Fox Crawley.
