WILLIAM M. THACKERAY
Briggs' båda händer, innan denna hade hämtat sig från överraskningen av att återse en gammal vän.
Briggs grät och Becky skrattade och kysste den goda damen, så snart de kommo in i förstugan och därifrån in i mrs Bowls' sal med de röda yllegardinerna och den runda spegeln med den fångade örnen, som stirrade på affischen i fönstret, vilken förkunnade, att här funnos "rum att hyra".
Briggs berättade henne nu hela sin historia mitt under dessa fullkomligt opåkallade snyftningar och utrop av förvåning, med vilka kvinnor av hennes veka natur hälsa en gammal bekant, varefter Becky lämnade henne en skildring av sitt eget liv på sitt vanliga okonstlade och öppenhjärtiga sätt.
Mrs Bowls, före detta Firkin, stod ute i förstugan och lyssnade helt bestört till de hysteriska snyftningarna där inne i salen. Becky hade aldrig varit hennes gunstling. Sedan de som gift folk hade slagit sig ned i London, hade de besökt sina forna vänner i Raggles' hus och icke tyckt om den senares beskrivning på överstens hushåll. — Jag skulle inte tro honom, min kära Ragg, sade Bowls, och då mrs Rawdon trädde ut ur salen, hälsade mrs Bowls henne med en tämligen snäv nigning, och hennes fingrar voro lika många korvar, kalla och livlösa, då hon sträckte fram dem åt mrs Rawdon, som nödvändigt ville skaka hand med före detta kammarjungfrun. Rebecka for därefter bort åt Piccadilly, nickande med sitt ljuvaste leende åt miss Briggs, som hängde nickande i fönstret tätt under annonsplakatet, och i nästa ögonblick var hon ute i parken, med ett halvt dussin sprättar galopperande efter vagnen.
Då Becky fann i vilken ställning hennes vän Briggs befann sig och hur hon icke behövde göra avseende på någon lön, eftersom hon hade fått sig en liten nätt summa i testamente efter miss Crawley, uppgjorde hon genast en liten välvillig, huslig plan rörande henne. Briggs var just en sådan sällskapsdam, som anstod henne, och så bjöd hon henne att samma dag komma på middag till
88
