Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En dag med otur.

Men Marilla tyckte ändå det var ett gott tecken, att hon hämtat sig så pass, att hon förmådde anföra en författares ord.

Det trevliga kvällsvardsbordet med tvillingarnas glada ansikten och Marillas oöverträffliga plommonbakelser — av vilka Davy inmundigade fyra — kryade i alla fall betydligt upp henne. Hon sov gott den natten och vaknade på morgonen för att finna, att både hon och världen undergått en förvandling. Det hade snöat stilla och oavlåtligt under alla dygnets mörka timmar, och det härliga vita, som glittrade i det kyliga solskenet, liknade en barmhärtighetens mantel, höljd över alla misstag och förödmjukelser i det förflutna.

»En maning till oss riktar nyss upprunnen dag:
Begynn igen med hurtigt mod och nya, friska tag!»

sjöng Anne, medan hon klädde sig.

För snöns skull måste hon följa stora landsvägen till skolan, och hon tyckte, att det låg en ovanligt gemen otur däruti, att Anthony Pye skulle komma stövlande vägen fram, just som hon hann ned från Grönkullas avtagsväg. Hon kände sig så illa till mods, som om rollerna varit ombytta — men till hennes outsägliga förvåning ej blott lyfte Anthony artigt på mössan — vilket han aldrig gjort förut — utan sade helt obesvärat: — Det är lite kitsligt väglag i dag, va’? Ska jag bära böckerna åt fröken?

Anne lämnade från sig böckerna och undrade, om hon var riktigt vaken … Anthony vandrade vidare under tystnad till skolan, men när Anne tog tillbaka sina böcker, smålog hon ned mot honom — inte det något stela lärarinneleende, som hon aldrig ansett sig böra förneka ens honom, utan ett fullt naturligt och riktigt hjärtligt leende. Anthony log — nej, om nu sanningen skall fram, Anthony grinade tillbaka. Ett grin anses ju i regeln ej uttrycka någon större grad av vördnadsfullhet, men Anne fick plötsligt en känsla utav, att även om hon ännu ej vunnit Anthonys sympatier, hade hon dock på ett eller annat sätt förvärvat sig hans högaktning.

Fru Rachel Lynde tittade in lördagen därpå och bekräftade denna förmodan.

— Kan du tänka dig, Anne, att nu har du fått en vän i

93