Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

Anthony Pye. Han säger, att nu vet han, att du duger mycket bra, fastän du är en flicka. Han säger, att du »dängde honom med lika stor kläm som om du varit en karl.»

— Inte trodde jag, att jag skulle vinna hans vänskap genom att ge honom stryk, sade Anne litet melankoliskt, väl vetande att den ideella grund, hon byggt på, sviktat. — Det hela förefaller mig så obegripligt upp- och nedvänt … Och jag är säker på, att den regel jag följt, med vänlighet som utgångspunkt, inte kan vara oriktig.

— Nej, men de, som heta Pye, utgöra undantag från varje känd regel. Så är det med den saken, avgjorde fru Rachel med stor säkerhet.

Herr Harrison sade: — Jag tänkte väl det förr eller senare skulle gå därhän! — när han fick höra historien, och Jane höll sig inte för god för att vara ganska försmädlig mot sin gamla vän Anne.


XIII.
Vandring i skogen.

På vägen till Tallbacken mötte Anne Diana, som ämnade sig till Grönkulla. De träffades just där bron av mosslupna gamla stockar går över bäcken nedanför Spökskogen, och de satte sig ned vid randen af Skogsnymfens källa, där späda ormbunkar höllo på att rulla ut sina krusiga blad likt små gröna älvor, som vaknade upp från en liten lur.

— Jag var just på väg bort till dig för att be dig hjälpa mig att fira min födelsedag om söndag, sade Anne.

— Din födelsedag? Du hade ju din födelsedag i mars!

— Ja, det kan jag inte hjälpa, skrattade Anne. — Om mina föräldrar hade rådfrågat mig, skulle saken ordnats på helt annat sätt. Jag skulle naturligtvis ha valt att födas på våren, men längre fram, i sällskap med konvaljer och violer. Då skulle man alltid känna sig som deras fostersyster. Därför vill jag i alla fall fira min födelsedag nu, när skogen står grön. — Priscilla kommer hem om lördag, och även Jane kommer att vara hemma. Vi ge oss

94