Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En avvänd fara.

och oväder just till den tiden, och det betyder med all säkerhet, att vädret blir strålande vackert.

Besagde farbror Abe ägde åtminstone den likheten med andra profeter, att han åtnjöt föga förtroende i sitt eget land. Han ansågs tvärtom som en stor — ehuru omedveten — skämtare, ty ytterst få av hans väderleksspådomar gingo någonsin i fullbordan. Herr Elisha Wright, som levde i den tron, att han var traktens kvickhuvud, brukade säga, att ingen människa i Avonlea någonsin tänkte på att titta i tidningen efter väderleksutsikterna. Nej, man helt enkelt frågade farbror Abe, hur vädret skulle arta sig den följande dagen och beredde sig sedan på motsatsen. Men farbror Abe lät sig inte bekomma, utan fortsatte oförtrutet med att profetera.

— Vi måste ha marknaden undanstökad före valen, fortfor fru Lynde, de som vilja bli valda, infinna sig säkert, och de bli nog ganska frikostiga … De konservative muta till höger och vänster, så de kunna lika väl för en gångs skull ge ut en slant för ett hyggligt ändamål.

Anne var med liv och själ »samhällsbevarande» — detta för att hedra Matthews minne — men hon sade ingenting. Hon aktade sig väl för att narra fru Lynde in på politiken.

Hon bar på ett brev till Marilla, avstämplat i en stad i brittiska Kolumbia.

— Det är troligen från barnens farbror, sade hon ivrigt, så fort hon kommit hem. — Ack, Marilla, jag kan just undra, vad han säger om dem.

— Då är det ju allt skäl, att du öppnar det och ser efter, sade Marilla kort.

En uppmärksam iakttagare kunde ha fått den uppfattningen, att även hon var nyfiken, men hon hade hellre dött än låtit märka någonting sådant.

Anne slet upp kuvertet och genomögnade det knappa och tämligen vårdslöst avfattade innehållet.

— Han säger, att han inte kan ta barnen nu i vår — han har varit sjuk större delen av vintern, och hans bröllop har blivit uppskjutet. Han vill veta, om vi kunna ha kvar dem till hösten,

106