Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En avvänd fara.

han bestämt sig för att göra De unga samhällsförbättrarna till viljes, eftersom de nu hade en sådan märkvärdig fördom mot apotekarannonser … Detta var det enda Anne ville säga, både då och längre fram, och det var rena sanningen.

Men när Jane Andrews på hemvägen förtrodde åt Oliver Sloane sin fasta övertygelse, att det låg mera bakom Judson Parkers hemlighetsfulla förändring av beslut, så hade också hon rätt.

Anne hade kvällen förut varit nere hos gamla fru Irving, där hon bodde helt nära sjön, och hon hade gått hem en ginväg, som förde henne först över de låglänta strandängarna och sedan genom bokskogen och förbi det vatten, som hon kallade Mörka, speglande vågen — till skillnad från den mera vardagliga benämningen Barrys göl.

Just där gångstigen mynnade ut i stora landsvägen, höllo två män med var sin kärra och språkade med varandra. Den ene var Judson Parker; den andre var Jerry Corcoran, en herre från Nybro, vilken man, som fru Lynde skulle ha uttryckt sig, ännu inte lyckats ertappa med någonting … Han var agent för en firma, som sålde lantbruksredskap, och i hög grad politiskt intresserad. Han hade nu varit i farten i flera veckor och ansågs ha sitt finger med i spelet litet varstans, där den politiska agiteringen bedrevs som livligast.

Just som Anne trädde fram ur bokarnas skugga, hörde hon Corcoran säga:

— Om ni röstar på Amesbury, Parker — ja, jag har ännu liggande utskriven en räkning på den harven ni fick i våras. Ni skulle väl ingenting ha emot att få den räkningen kvitterad, va’?

— Tja, låter det på det sättet, sade Judson och grinade brett, så får jag väl inte vara så nödbedd … Man ä’ minsann tvungen att se på sina egna intressen i dessa bistra tider.

Båda upptäckte i detta ögonblick Anne, och samtalet fick ett plötsligt slut. Anne hälsade iskallt och fortsatte sin väg, med nästippen en smula mer uppåtriktad än vanligt. Efter en liten stund hann Judson Parker fatt henne med kärran.

— Stig upp och åk en bit, Anne! föreslog han välvilligt.

— Nej jag tackar, svarade Anne artigt, men med en aning

Montgomery, Anne.8
113