Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En vredgad granne.

värdighet för varje ord. — Jag är mycket ledsen åt att min ko brutit sig in på er havreåker — det är min ko och inte fröken Cuthberts. Hennes döda bror gav kossan åt mig, när hon var en liten kalv, och han köpte henne av herr Bell.

— Ledsen, ja! Sådant båtar bra litet. Ni kan gärna komma ned och se på den förödelse, kreaturet har ställt till i min havre — trampat och stampat, så att hon gjort riktiga vägar …

— Det var mycket ledsamt, upprepade Anne med stor bestämdhet, men om ni hölle era gärdsgårdar i bättre skick, skulle nog Dolly inte kunna bryta sig in. Det är er del av inhägnaden, som skiljer ert havrefält från vår betesmark, och jag märkte just härom dagen, att den såg ganska bristfällig ut.

— Det är inget fel med min gärdesgård, snäste herr Harrison, ännu mera förargad över att striden på detta sätt fördes in på hans eget område. — Inte ens ett gallerstaket skulle stänga ute ett sådant troll till ko. Och det ska jag säga er, ni mamsell näspärla med röda håret, att om kon är er, som ni säger, så gjorde ni mera nytta med att valla henne på er egen mark än att sitta där och förnöta tiden med att sluka romanböcker …

Annes hår hade alltid varit hennes ömma punkt, och nu kokade det plötsligt över för henne — all värdighet till trots.

— Hellre vill jag då ha rött hår än inget alls, utom en liten krans kring öronen, utbrast hon.

Det skottet tog, ty herr Harrison tålde aldrig, att man låtsade om hans flintskallighet. Vreden betog honom ånyo talförmågan, och han förmådde endast stirra stumt på Anne, som nu återfått sin jämnvikt och begagnade sig av sitt vunna övertag.

— Jag får väl ha överseende med er, herr Harrison, ty jag har fantasi. Jag kan livligt föreställa mig, hur förargligt det måste vara att hitta en främmande ko inne på sitt havrefält, och jag ska inte hysa något agg emot er för vad ni har sagt. Jag lovar er, att Dolly aldrig mer ska bryta sig in på er åker — det ger jag er mitt hedersord på.

— Det lär nog Dolly fråga mycket efter, muttrade herr Harrison i en ton, som föreföll en smula blidkad.

Så lunkade han i väg hemåt, och Anne hörde honom pusta

5