Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett kapitel, vari mycket händer.

— Måtte jag nu bara bli i stånd att säga någonting då och då och inte bara sitta stum som en träbock, sade Diana oroligt. — Alla fru Morgans hjältinnor uttrycka sig så vackert … Men jag är rädd att jag kommer att bli så dum och bara få tunghäfta … Och måtte inte orden slå volt för mig! En gång så skulle jag säga: det var vådligt komiskt! — och så sa’ jag i stället komikst! … Om någonting sådant hände mig i fru Morgans närvaro, tror jag, att jag skulle dö av blygsel. Det vore lika rysligt som att ingenting ha att säga.

— Jag känner mig orolig för rätt många saker, sade Anne, men inte behöver jag just vara rädd för att jag inte ska kunna prata.

Anne hade rätt — några farhågor i denna riktning behövde hon verkligen icke hysa. Hon skylde sin musslinselegans med ett stort förkläde och gick ned för att se till soppan. Marilla hade klätt sig själv och tvillingarna och såg mera upphettad och nervös ut än någon trott vara möjligt.

Klockan halv ett infunno sig herrskapet Allan och fröken Stacy. Allting tycktes arta sig utmärkt, men Anne började få en känning av oro. Nog var det på högsta tiden, att Priscilla och fru Morgan anlände! … Hon företog ofta små vandringar till grinden och spejade lika ängsligt nedåt vägen som någonsin hennes namne i Riddar Blåskägg höll utkik uppifrån tornet.

— Tänk om de inte skulle komma? sade hon med gråten i halsen.

— O, så du säger! Det skulle vara för rysligt, sade Diana, som emellertid även hon började få sina aningar.

— Anne, sade Marilla, som kom ut från förmaket, fröken Stacy ville gärna se fröken Barrys fat med tårpilsmönstret.

Anne skyndade till matsalsskåpet för att hämta fatet. Hon hade, som hon lovat fru Lynde, skrivit till fröken Barry i Charlottetown och begärt att få låna det. Fröken Barry var, som vi veta, en gammal god vän till Anne, och hon skickade genast fatet tillika med ett brev, vari hon bad Anne vara mycker rädd om det, eftersom hon hade betalat tjugo dollars för det. Fatet hade uppfyllt sitt ändamål på skyddsföreningens basar och sedan

132