Ett kapitel, vari mycket händer.
blivit insatt i skänkskåpet på Grönkulla, ty Anne litade ej på att någon utom hon själv kunde föra det helbregda tillbaka till staden.
Hon bar varsamt fatet fram till förstugukvisten, där gästerna sutto och njöto av den svala vind, som fläktade från bäcken. Det synades och beundrades — därpå, just som Anne ånyo omslöt det med sina ömma händer, ljöd ett förfärligt skrammel och brak från skafferiet. Ut flögo Marilla, Diana och Anne — den sistnämnda blott efter så långt dröjsmål, att hon hastigt hann sätta från sig det dyrbara fatet på trappans andra steg.
När de kommo in i skafferiet, mötte dem ett i sanning hårresande skådespel — en liten gosse, som såg ytterst skuldmedveten ut, höll på att klättra ned från bordet med den spritt rena blusen totalt översmetad med en gul massa. På bordet flöto de sorgliga återstoderna av vad som fordom varit en geléskål med rar, gräddgarnerad citronkräm.
Davy hade slutat med att sno upp sitt fisknät och hade nystat upp garnet till en rund boll. Sedan hade han gått in i skafferiet för att lägga upp det på hyllan över serveringsbordet, där han redan förvarade ett dussin eller så av dylika nystan, vilka, så vitt man kunde förstå, ej hade något annat ändamål än att låta ägaren erfara ägandets glädje. Davy måste klättra upp på bordet och ställa sig på tå och luta sig bakut för att nå upp till hyllan — någonting som Marilla på det bestämdaste förbjudit honom, allt sedan han en föregående gång råkat mycket illa ut vid försöket.
Denna gång blevo följderna ännu rysligare. Davy miste fotfästet, halkade och dunsade rakt på skålen med citronkrämen. Den rena blusen förstördes för tillfället och citronkrämen för alltid, där den i gula floder strömmade ned på golvet. Men det finns ingenting ont, som inte har sitt goda med sig, och tack vare Davys drumlighet fick grisen en ovanligt delikat middag.
— Davy Keith, sade Marilla och ruskade honom vid axeln, har jag inte förbjudit dig att någonsin mera klättra uppför det bordet? Säg?
— Det glömde jag, gnällde Davy. — Det är så förskräckligt mycket Marilla har sagt, att jag inte får göra, att jag rakt omöjligt kan komma ihåg allt …
133
