Ett kapitel, vari mycket händer.
besvikenheten och det tvära omslaget efter förmiddagens glada beskäftighet den verkan, att de varken kunde tala eller äta.
Anne försökte hjältemodigt för gästernas skull lämna sitt bidrag till konversationen, men all hennes naturliga livlighet, hennes sprittande munterhet hade för tillfället slappnat, och hur mycket hon än tyckte om fru Allan och fröken Stacy, kunde hon inte låta bli att tänka på, hur skönt det skulle bli, när alla hade gått hem och hon i sin huvudkudde på östra gavelrummet finge begrava sina svikna förhoppningar och sin »trötthet på alltihop» …
Det finnes emellertid ett gammalt ordstäv, som säger: en olycka kommer sällan ensam. Dagens mått av missöden och prövningar var ännu ej rågat. Just som pastor Allan med några artiga ord tackat värdinnorna, hördes det ett starkt, oroväckande buller från trappan, liksom om något hårt och tungt föremål hoppade från trappsteg till trappsteg och med en väldig skräll blev liggande allra nederst. Alla sprungo ut i förstugan. Anne gav till ett skri av fasa.
Nedanför trappan upp till övre våningen låg en stor skär trädgårdssnäcka samt styckena av vad som en gång varit fröken Barrys stora fat. Uppe vid trappans början låg en vettskrämd Davy, som med sträckt hals och stirrande ögon beskådade förödelsen.
— Davy, sade Marilla med en röst, som ej bådade någonting gott, kastade du ned den där snäckan med flit?
— Nä, det gjorde jag visst inte, pep Davy. — Jag bara låg här på knä så tyst som aldrig det och tittade på er andra under ledstången, och så råkade jag sparka till den där gamla snäckan, så den for i väg … Och jag är gräsligt hungrig, och bra mycket bättre vore det, om ni smällde mig, när jag gjort någe’ hyss, så var det undanstökat, i stället för att skicka en hit upp att sitta och kura i ensamheten och inte ha ett enda dugg livat …
— Banna inte Davy, sade Anne och plockade upp skärvorna med darrande fingrar. — Det var mitt fel. Jag satte fatet där och glömde bort det … Nu har jag blivit straffad för min vårdslöshet — men o — vad ska fröken Barry säga?
— Åja, som du vet, har hon bara köpt det, så det är inte
136
