Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett kapitel, vari mycket händer.

detsamma, som om hon skulle ha ärvt det, sade Diana med ett försök att trösta.

Kort därpå bröto gästerna upp — de kände, att detta var det taktfullaste. Sedan diskade Anne och Diana allt glas och porslin, och därunder pratade de mindre än de någonsin förut i hela sitt liv gjort. Så gick Diana hem med en mycket svår huvudvärk, och Anne gick med precis maken in på sitt gavelrum. Där satt hon kvar, tills Marilla i solnedgången kom hem från postkontoret — med ett brev från Priscilla, skrivet dagen förut.

Fru Morgan hade vrickat sin fotled så illa, att hon ej var i stånd att lämna sitt rum.

»Och käraste Anne» — skrev Priscilla — »jag är så ledsen, men jag är rädd, att vi nu inte alls kunna komma till Grönkulla, ty när tants fotled hunnit bli bra, måste hon resa tillbaka till Toronto. Hon måste vara där på en bestämd dag».

— Jaha, där ha vi förklaringen suckade Anne och lade ned brevet på den röda stenhällen bredvid sig.

Hon satt på förstugutrappan åt gårdssidan, medan skymningen lägrade sig under en gråblek himmel.

— Jag trodde ändå hela tiden, att ett besök av författarinnan fru Morgan skulle vara en så stor lycka, att den omöjligen kunde beskäras oss … Det där var ett yttrande, som kunde anstå fröken Eliza Andrews — ånej, så misstrogen gentemot allt trevligt och gott vill jag verkligen inte vara … Här händer ju så mycket roligt ändå … Och olyckorna i dag ha väl också sin löjliga sida, kan jag tro … Kanske när Diana och jag blivit gamla och grå, ska vi kunna skratta åt dem … Men inte kan man fordra det av oss ännu, för det här var verkligen en förfärlig motgång.

— Du kommer allt att få uppleva värre motgångar än så, medan du vandrar genom livet, sade Marilla, som var ärligt övertygad om, att hon talade tröstande ord. — Det förefaller mig, Anne, som om du aldrig skulle växa ifrån ditt sätt att så häftigt eftertrakta saker och ting och se’n sjunka ihop i förtvivlan över att du inte får dem.

— Jag vet nog, att min natur är sådan, medgav Anne ödmjukt. — När jag bespetsar mig på, att någonting roligt ska

137