Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

När flickorna åter voro på väg hem, Diana körande och Anne hållande det eftertraktade fatet ömt i sitt knä, upplivades de gröna, av regnet uppfriskade vildmarkerna kring Granallén av klingande flickskratt.

— Jag ska roa din faster Josephine med beskrivningar på allt, vad vi upplevat denna eftermiddag, när jag far till stan i morgon. Vi ha haft det ganska besvärligt, men det är Gud ske lov överståndet nu. Fatet har jag, och regnet har bundit dammet på det härligaste sätt. Alltså — slutet gott, allting gott.

— Vi ä’ inte hemma ännu, sade Diana en smula avkylande, och ingen vet, vad som kan hända oss dessförinnan. Du är en sådan människa, som råkar ut för äventyr, Anne.

— Ja-a, det är somliga, som det faller sig så naturligt för att råka ut för äventyr, sade Anne belåtet. — Det är som en sorts medfödd begåvning, som man antingen har eller också inte har …


XIX.
En lycklig dag.

— Jag tror i alla fall, hade Anne en gång sagt till Marilla, att de trevligaste och ljuvligaste dagar äro de, då det inte händer någonting så särskilt märkvärdigt eller spännande, utan man bara njuter av sina enkla små nöjen, som komma glidande så fint och nätt efter varandra som pärlorna på ett pärlband.

Livet på Grönkulla var fullt av just sådana dagar, ty Annes äventyr, vare sig av den roande eller den förtretliga sorten, hände, som väl var, ej alla på en gång, utan voro spridda utöver hela året, med långa mellanperioder av oskyldiga, lyckliga dagar, fyllda med arbete och drömmar och skratt och läxor.

En sådan dag kom i slutet av augusti. På förmiddagen rodde Anne och Diana de förtjusta tvillingarna över sjön bort till sandstranden, där de fingo plocka dallergräs och springa barbenta i vågsvallet, över vilket vinden sjöng en gammal melodi, som den lärde, när världen var ung.

På eftermiddagen vandrade Anne ned till gumman Irvings

149