Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

stuga för att hälsa på Paul. Hon fann honom utsträckt på den gräsbevuxna sandvallen invid den tjocka furuskog, som gav stugan skydd mot norr, fördjupad i en sagobok. När han fick syn på henne, sprang han glädjestrålande upp.

— O, så roligt det var, att fröken kom, sade han ivrigt. — Farmor är borta. Ni kan väl stanna och dricka te med mig, säg? Det är så tråkigt att äta kvällsvard alldeles ensam — det förstår nog fröken. Jag hade smått funderat på att bjuda in Mary Joe att dricka te i sällskap med mig och prata, men jag tror inte farmor skulle tycka om’et. Hon säger, att di franske ska man hålla kort … Det är för resten rätt svårt att prata med Mary Joe. Hon bara skrattar och säger: »Maken till honom har jag då aldrig i min dar skådat.» Och det är inte vad jag menar med samtal.

— Visst ska jag stanna och äta kväll med dig, sade Anne glatt. — Jag riktigt satt och längtade efter att du skulle be mig — Alltse’n jag var här förra gången, har det vattnats så i munnen på mig efter litet mera av din farmors rara vörtlimpa.

Paul såg mycket allvarsam ut.

— Ja, fröken, berodde det på mig, sade han och blev stående framför Anne med händerna i fickorna och en bekymrad min i sitt vackra lilla ansikte, så skulle vi skära upp en hel halv limpa … Men det är Mary Joe, som bestämmer det. Innan farmor reste, så hörde jag henne säga till Mary Joe, att hon inte skulle få ge mig nå’n vörtlimpa, för den var för mäktig för min lilla mage … Men kanske Mary Joe skär upp litet åt er, om jag lovar att inte äta någon. Låt oss hoppas det bästa.

— Ja, låt oss det, sade Anne, som fann denna gladlynta filosofi högst tilltalande. — Och om Mary Joe visar sig hårdhjärtad och inte vill ge mig n’ån vörtlimpa, så gör det inte det allra minsta, så det ska du inte vara orolig för.

— Är ni säker på, att ni inte blir ledsen? frågade Paul ängsligt.

— Alldeles säker, min kära lilla pys.

— Då ska jag inte oroa mig på förhand, sade Paul med en djup suck av lättnad, i synnerhet som Mary Joe mycket väl låter tala med sig … Hon är av naturen rätt beskedlig, men hon har fått lära sig här i huset, att det duger inte att göra tvärtemot vad

150