En lycklig dag.
födelsedagsgåva, fastän han aldrig frågade mig. Är det inte underligt, så mycket pappor ändå veta?
— Din mamma ser bra älsklig ut, Paul, och du liknar henne litet smått. Men hennes ögon och hår äro mörkare än dina.
— Mina ögon ha samma färg som pappas, sade Paul och flög omkring i rummet för att hämta alla åtkomliga kuddar till den lilla bänken invid fönstret. — Men pappas hår är grått. Han har massor med hår, men det är grått. Ser fröken, pappa blir snart femtio år. Det kallar jag nästan ålderdom … Men det är bara utvändigt han är gammal … Invändigt är han lika ung som någon annan. Nu ska fröken vara snäll och sitta här, och jag ska sitta vid edra fötter. Får jag luta mitt huvud mot ert knä? Så här brukade min lilla mamma och jag sitta. Ack, det är så skönt, tycker jag.
— Nu vill jag höra, vad det var för tankar Mary Joe tycker äro så underliga, sade Anne och klappade det lilla krushuvudet bredvid sig.
Paul behövde ingen övertalning för att yppa sina tankar — åtminstone inte för besläktade själar.
— Jag tänkte dem ute i talldungen en kväll, sade han i drömmande ton. — Naturligtvis trodde jag inte på dem, men jag tänkte dem … Fröken förstår nog … Och sedan ville jag förtro dem åt någon, men det fanns ingen utom Mary Joe. Mary Joe stod i handkammaren och gjorde upp deg, och jag satte mig ned på stolen bredvid henne och sa’: »Mary Joe, vet du, vad jag tror? Jag tror, att aftonstjärnan är en fyr på den strand, där féerna bo.» Och Mary Joe sa’: »Vad är det nu han har smort ihop för slag? Inte må han tro, att det finns några féer.» Då blev jag riktigt förtretad. Nog vet jag, att féer inte finnas i verkligheten, men det behöver väl inte hindra, att jag gör upp för mig själv, att det finns … Fröken förstår nog …
Så försökte jag då igen mycket tåligt och sa’: »Nå, Mary Joe, nu ska du få höra mera vad jag tror. Jag tror, att en ängel svävar över jorden, se’n solen har gått ned — en stor, härlig, vit ängel, med silverglänsande vingar — och han sjunger blommorna och fåglarna till sömns. Också barnen kan höra honom, om de förstå att lyssna.» Då slog Mary Joe ihop händerna, som var
154
