Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

»Endera dagen går nog din pappa och gifter om sig. Vad tycker du om att få en ny mamma, min gubbe lilla?» — Vet fröken, det var nästan så att andedräkten förgick mig, men inte ville jag låta fru Lynde se det … Jag tittade henne rakt in i ansiktet — så här — och så sa’ jag: »Fru Lynde, min pappa gjorde ett mycket gott val, när han valde min första mamma, och jag kan nog lita på, att han väljer ut en lika snäll mamma också andra gången.» Och jag kan lita på honom, det vet jag, fröken. Men jag hoppas ändå, att om han nånsin ger mig en ny mamma, han ska fråga mig till råds, innan det blir för sent … Där kommer Mary Joe för att båda oss till teet. Jag ska gå och underhandla litet med henne om vörtlimpan.

Resultatet av »underhandlingen» blev, att Mary Joe både skar upp vörtlimpa och lade upp en assiett med sylt för att »förgylla upp» kvällsvarden. Anne serverade teet, och hon och Paul hade den muntraste lilla supé på tu man hand inne i det skumma gamla vardagsrummet, vars fönster stodo öppna för havsfläktarna. Och de pratade så mycket »tok», att Mary Joe blev riktigt förnärmad och anförtrodde Veronica kvällen därpå, att »skolmamsellen» var precis lika vriden som pojken …

Efter kvällsvarden tog Paul Anne med sig upp på sitt rum för att visa henne sin mors porträtt, vilket hade varit den hemlighetsfulla födelsedagspresenten, som farmor Irving förvarat inne i lådan i bokskåpet. Pauls lilla kammare med det låga taket låg övergjuten av det milda röda skenet från solen, som höll på att gå ned i havet, och på väggen mitt emot dansade skuggorna från tallarna, som växte tätt intill de fyrkantiga fönstren i den tjocka muren. Ur denna på en gång färgrika och dämpade dager framblickade ett ljuvt, flicklikt ansikte med ömma modersögon, som hängde på väggen vid foten av sängen.

— Det är min lilla mamma, sade Paul med kärleksfull stolthet. — Jag bad farmor hänga upp henne där, så att jag kan se henne, så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Nu gör det mig ingenting att inte ha ljuset brinnande, medan jag lägger mig, för jag har liksom den känslan, att min lilla mamma finns härinne hos mig. Pappa visste nog, vad jag skulle tycka om till

153