En lycklig dag.
men jag bryr mig inte om att läsa aftonböner någe’ mera. Och jag ämnar höra upp med att försöka vara snäll, för hur snäll jag än är, tycker du ändå bättre om Paul Irving. Då kan jag lika väl vara stygg och ha lite livat nå’n gång.
— Jag tycker inte bättre om Paul Irving, sade Anne helt allvarligt. — Jag tycker lika bra om dig, fastän på ett annat sätt.
— Men jag vill du ska tycka om mig precis på samma sätt, sade Davy och trutade med munnen.
— Du begriper väl, att man inte kan tycka om olika människor på samma sätt. Inte tycker du om Dora och mig på samma sätt, va’?
Davy satte sig upp och funderade.
— Ne-ej, medgav han slutligen, jag tycker om Dora därför att hon ä’ min syster, men dig tycker jag om, därför att du ä’ du.
— Där ser du! Och jag tycker om Paul, därför att han är Paul, och Davy därför att han är Davy, sade Anne muntert.
— Då nästan önskar jag, att jag hade läst mina aftonböner, sade Davy, besegrad av denna logik. — Men nu är det för besvärligt att krypa upp och läsa dem. Jag ska läsa dem två gånger i morgon bittida i stället, Anne. Duger inte det lika bra?
— Nej, min gubbe lilla! Upp med dig nu bara!
Davy kröp alltså upp ur sin säng och lade sig på knä framför Anne. När han gått igenom sina böner, böjde han sig tillbaka mot sina små nakna bruna hälar och tittade upp på henne.
— Anne, jag är snällare nu än jag brukade vara förut.
— Ja då, det är du visst, Davy lille, sade Anne, som aldrig tvekade att ge ett erkännande, där sådant var välförtjänt.
— Jag vet, att jag är snällare, sade Davy förtroligt, och nu ska du få höra, hur jag kan veta det. Jo, i dag gav Marilla mig två skivor bröd med sylt på, en åt mig och en åt Dora. Den ena var rätt mycket större än den andra, och Marilla sa’ inte, vilkendera jag skulle ha. Men jag gav den största skivan åt Dora. Det var snällt av mig — tycker du inte det?
— Jo, mycket snällt — så skulle en man ha gjort, Davy.
— Ja visst, sade Davy. — Dora var inte värst hungrig, så hon åt bara halva sin skiva och gav se’n resten till mig. Men det kunde jag ju inte veta, när jag gav henne den, så jag var snäll ändå, Anne.
156
