Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

I skymningen vandrade Anne ned till Skogsnymfens källa och såg Gilbert Blythe komma gående genom den nu ganska mörka Spökskogen. Hon märkte plötsligt, att Gilbert ej längre var någon skolpojke. Och så manlig han såg ut — den reslige ynglingen med det frimodiga ansiktet, de klara, ärliga ögonen och de breda skuldrorna.

Anne tyckte Gilbert såg utmärkt trevlig och bra ut, ehuru han ej i minsta mån liknade hennes »ideal.» Hon och Diana hade för länge sedan gjort upp, vad för slags manligt utseende de allra mest beundrade, och de tycktes ha nästan alldeles samma smak. »Han» skulle vara mycket lång och se fin och »nobel» ut, med melankoliska, outgrundliga ögon och mjuk, välljudande röst. Gilberts ansikte hade ingenting vare sig melankoliskt eller outgrundligt, men när det bara var fråga om vänskap, så vad gjorde det?

Gilbert sträckte ut sig bland ormbunkarna bredvid källan och såg gillande på Anne. Om Gilbert blivit uppmanad att beskriva den unga kvinna, vilken stod för honom som «idealet,» skulle hans beskrivning punkt för punkt passat in på Anne — ända till de sju små fräknarna, vilkas otillåtna närvaro fortfor att gräma hennes själ. Gilbert var ännu så länge föga mer än en gosse, men en gosse har sina drömmar så väl som mången annan, och när Gilbert blickade in i framtiden, såg han alltid en flicka med stora, grå ögon, klara som stjärnor, och ett ansikte, så fint och vekt som ett blomblad.

Han hade också föresatt sig, att hans framtid skulle bli värdig den flicka, han satte så högt. Till och med i det lugna Avonlea funnos frestelser att möta och bestå. Vitsands unga män voro kända för att »leva undan,» och Gilbert var omtyckt, var han kom. Men han ämnade hålla sig värdig Annes vänskap och kanske i någon avlägsen framtid hennes kärlek, och han vakade över både ord och tanke och handling lika noggrant, som om hennes klara och oförvillade ögon skulle skärskåda dem.

Hon hade samma omedvetna inflytande, som varje flicka, vilkens ideal äro höga och rena, utövar på sina vänner — ett inflytande, som skulle äga bestånd lika länge, som hon förblev dessa ideal trogen, och som hon lika visst skulle förlora, om hon någonsin sveke dem. I Gilberts ögon låg Annes vackraste egenskap

157