Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

När man minst väntar det.

— Jag ska inte vara stygg med flit, men tänk om jag råkar till att bli det händelsevis? sade Davy i smått orolig ton.

— Du får allt akta dig för det där »händelsevis,» varnade Marilla. — Anne, om slaktaren kommer i dag, så tag en fin njurstek och en smula bringa. Kommer han inte, får du slakta en höna till middag i morgon.

Anne nickade.

— Jag bryr mig inte om att laga någon middag enkom för Davy och mig i dag, sade hon. — Vi skära litet av skinkbenet, och så står där ett par pannkaksbitar i skafferiet. Åt dig, när du kommer hem i kväll, ska jag värma upp litet stek i sin sås.

— Jag ska hjälpa herr Harrison med att hämta havstång nedifrån stranden, förkunnade Davy. — Han bad mig, och jag tänker nog han bjuder mig kvar till middag … Herr Harrison ä’ vådligt snäll … Och så artig som han ä’ se'n … Jag hoppas jag måtte bli lik honom, när jag blir stor. Jag menar i mitt sätt — jag vill inte se ut som han. Men det behöver jag nog inte vara rädd för, för fru Lynde har sagt, att jag ä’ ett mycket vackert barn … Tror Anne, att det kommer att hålla i sig? Det ville jag bra gärna veta.

— Det hoppas jag att det ska, svarade Anne allvarligt. — Du är en ganska vacker liten pojke, Davy — Marillas min uttryckte det allra starkaste ogillande — men, min kära vän, du får också lov att uppföra dig lika hyggligt och bra som du ser ut.

— Och när Minnie May grät och tjöt häromdagen, för att någon hade sagt, att hon var ful, så sa’ du till henne, att bara hon var snäll och rar, skulle ingen tänka på, hur hon såg ut, sade Davy förebrående.

— Är man vacker, så ska man vara snäll; är man ful, så ska man också vara det … Är det då pin omöjligt att komma ifrån’et på något sätt?

— Vill du då inte vara snäll? frågade Marilla, som inhämtat en hel hop, men ännu inte lärt sig det fåfängliga uti att framställa dylika frågor.

— Åjo vars — men inte för snäll, sade Davy försiktigt. — Man behöver inte vara så värst snäll för att bli söndagsskolerektor. Det är herr Bell, och han är en riktigt dålig karl.

— Gud tröste mig, barn, så du talar! utbrast Marilla.


Montgomery, Anne.11
161