Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

När man minst väntar det.

— Joho — det säger han ju själv, försäkrade Davy. — Det sa’ han, när han bad i söndagsskolan förra sönda’n. Han sa’ att han var en usel mask och en fattig syndig människa och en stor ogärningsman … Vad har han gjort för fula saker, Marilla? Har han slagit ihjäl någon? Eller stulit ur kollekten? Det vill jag bra gärna veta.

Fru Lynde kom nu lyckligtvis åkande uppåt avtagsvägen, och Marilla skyndade henne till mötes, glad att ej behöva besvara de senaste frågorna. I sitt hjärta önskade hon, att herr Bell ej måtte »ödmjuka» sig alltför mycket inför söndagskolebarnen och i sitt tal om sin egen person ej använda alltför starka bilder, som sedermera skulle behöva förklaras för frågvisa småpojkar.

Sedan Anne blivit ensam, började hon arbeta och gno av alla krafter. Golven sopades, sängarna bäddades, hönsen matades, musslinsklänningen tvättades och hängdes ut på ett streck att torka. Därefter gjorde sig Anne i ordning för att flytta fjädern från det ena bolstervaret till det andra. Hon gick upp på vinden och tog på sig första bästa gamla klänning hon fick tag uti — en marinblå ylleklänning hon gått uti, när hon var fjorton år. Den var betydligt kort och lika slankig och snäv som den märkvärdiga verkensklänningen hon burit, när hon första gången uppträdde på Grönkulla, men den var just lämplig, när man skulle handskas med fjäder och dun. Anne fullbordade sin toalett genom att om huvudet knyta en stor röd- och vitprickig näsduk, som hade tillhört Matthew. Sålunda utstyrd begav hon sig till den lilla kammaren innanför köket, dit Marilla före sin avfärd hjälpt henne att bära in fjäderbolstern.

En spräckt spegel hängde bredvid fönstret, och i ett olyckligt ögonblick tittade Anne i den. Där sutto de sju fräknarna på hennes näsa, mera utmanande än någonsin — åtminstone förekom mo de henne så i det skarpa solskenet från fönstret, varifrån gardinerna voro undandragna.

— Ack, jag glömde ju gnida in min näsa med tinkturen i går kväll, tänkte hon. — Det springer jag in i handkammaren och gör nu medsamma.

Anne hade redan undergått rätt mycket lidande under sina bemödanden att taga bort dessa fräknar. Vid ett tillfälle hade hela

162