Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

När man minst väntar det.

skinnet gått av hennes näsa — men fräknarna stannade kvar. Nu hade hon för endast några dagar sedan i en illustrerad tidning hittat ett recept »mot fräknar,» och som dess beståndsdelar voro åtkomliga, blandde hon genast ihop en undergörande tinktur, till Marillas stora ogillande, vilken ansåg, att hade försynen placerat fräknar på ens näsa, var det också ens plikt att låta dem sitta kvar.

Anne skyndade in i skafferiet, som alltid var ganska skumt, därför att en stor pil växte strax utanför fönstret. Nu rådde därinne fullständigt mörker, därför att den vita gardinen var fördragen för att utestänga flugor. Anne nappade till sig flaskan med fräkentinkturen från hyllan och gned duktigt in sin näsa därmed, varvid hon använde en liten svamp, enkom avsedd för detta ändamål. Sedan hon uppfyllt detta viktiga värv, återvände hon till sitt arbete. —

Den, som någonsin varit med om att flytta över fjäder från ett bolstervar till ett annat, kan livligt föreställa sig, att när Anne äntligen slutat, tog hon sig något egendomlig ut — minst sagt. Hennes klänning var vit av dun och fjun, och hennes pannhår, som glidit fram under näsduken, var krönt av en formlig gloria av luddiga fjädrar. I detta ödesdigra ögonblick hördes en knackning på köksdörren.

— Det måste vara slaktaren, tänkte Anne. — Ja, faslig ser jag ut, men jag får lov att kila ut ändå för han har alltid så bråttom.

Anne ilade ut till köksdörren. Om någonsin ett barmhärtigt golv öppnat sig för att uppsluka en olycklig, »befjädrad» ung varelse, skulle Grönkullas källarvalv i detta ögonblick genast ha mottagit Anne i sitt mörka sköte. På tröskeln stodo Priscilla Grant, guldblond och ljushyad och sidenklädd, en kort och tjock gråhårig dam i mörk resdräkt och ännu en tredje dam, lång och ståtlig, i en förtjusande toalett, med ett vackert, själfullt ansikte och stora mörkblå ögon med svarta ögonfransar. Anne kände genast på sig, som hon skulle ha uttryckt sig i sina yngre dagar, att hon framför sig hade den ryktbara författarinnan fru Charlotta Morgan …

I denna något brydsamma belägenhet, som i sanning kunnat komma vem som helst att förlora fattningen, stod en enda tanke

163