När man minst väntar det.
honom i stallet märkte Anne, hur Priscilla tittade på henne förstulet och med en förläget undrande min.
— Hon behövde då inte stirra så på mig, tänkte Anne litet stucken. — Om hon inte vet, vad det vill säga att byta om fjäder i ett bolstervar, så måtte hon väl ändå kunna föreställa sig det.
När Priscilla gått in i förmaket, men innan Anne hunnit uppför trappan, steg Diana helt oväntat in i köket. Anne fattade ivrigt väninan vid armen.
— Diana Barry, vem tror du i detta nu sitter inne i förmaket? Jo du, fru Charlotte Morgan — och en miljonärsfru från Newyork — och jag ser ut så här — och inte en matbit finns i huset till middag utom den allra sista snuten på vår rökta skinka, Diana!
Vid detta lag hade Anne kommit underfund med, att Diana stirrade på henne på alldeles samma förbryllade sätt som förut Priscilla. Nej, nu gick det verkligen för långt …
— O, Diana, titta inte på mig så där! bönföll hon. — Du åtminstone måtte väl begripa, att den snyggaste människa i världen inte kan tömma fjädern ur ett bolstervar i ett annat utan att det märks en smula på hennes yttre …
— Det — det — det är inte fjädrarna, stammade Diana. — Det — det — det är din näsa, Anne.
— Min näsa? … O Diana, det måtte väl inte vara någonting på tok med den?
Anne störtade till den lilla spegeln invid diskbänken. En enda blick gav henne lösningen på gåtan. Hennes näsa lyste bjärt skarlakansröd.
Anne sjönk ned på soffen — även hennes oförfärade livsandar hade nu fått ungefär vad de tålde …
— Hur är det fatt med den? frågade Diana, vilkens nyfikenhet omsider besegrade grannlagenheten.
— Jag trodde, att jag gned in den med min nya fräkentinktur, men i stället måste jag ha tagit den röda färgen, som Marilla har för att märka ut mönstret på de hemvävda mattorna med, blev det förtvivlade svaret. — Vad ska jag ta mig till?
— Tvätta av det, rådde Diana.
— Tänk om det inte går av i tvätten! Först färgar jag
165
