Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

När man minst väntar det.

mitt hår, se’n färgar jag min näsa. Marilla klippte av håret, när jag färgat det, men min näsa vill jag sannerligen behålla … Jaha, det här är ett nytt straff för min fåfänga, och jag kan väl tro, att jag förtjänar det fastän det ligger föga tröst i den tanken … Är det inte så man nästan vore färdig att tro, att det är förgjort för en — vad jag än tar mig till, så går det galet …

Lyckligtvis gick den röda färgen av ganska lätt, och Anne begav sig en smula tröstad in på sitt gavelrum, under det Diana sprang hem. Efter en stund kom Anne åter ned, omklädd och vid sitt vanliga goda humör. Musslinsklänningen, som hon så längtat att få bära just vid detta tillfälle, fladdrade muntert ute på sin torklina, så att hon fick nöja sig med sin bästa linneklänning. Hon hade elden tänd och tevattnet sjudande, när Diana återvände — hon åtminstone bar sin vita musslinsklänning, och hon höll dessutom ett övertäckt fat i handen.

— Mamma frågar, om du vill hålla till godo med den här, sade hon, lyfte på locket och avtäckte inför Annes glädjestrålande ögon en nätt skuren och upplagd kall kyckling.

Kycklingen förstärktes med lätt och poröst nybakat bröd, utmärkt smör och ost, Marillas fruktkaka och en skål med syltade plommon, vilka lågo där i sin gyllene sockerlag som i sommarsolsken, vilket genom någon förunderlig behandling övergått till flytande form … Så pryddes bordet för övrigt av en stor vas full med skära och vita astrar, men uppdukningen föreföll ändå torftig i jämförelse med den så rikhaltiga och verkligt konstnärliga, som en gång förberetts åt fru Charlotte Morgan …

Annes hungriga gäster tycktes emellertid ej finna, att någonting fattades, och de åto med synbart nöje av de enkla rätterna. Men efter de första minuterna tänkte inte heller Anne på vad som fanns eller inte fanns på hennes matsedel.

Fru Morgans yttre företeelse ingav måhända en känsla av besvikenhet — detta hade även hennes fasta stab av beundrarinnor nödgats medge sinsemellan — men hon visade sig vara den mest underhållande sällskapsmänniska, som gärna är tänkbart. Hon hade företagit vidsträckta resor och berättade utmärkt. Hon hade kommit i beröring med många sorters människor och framlade sina erfarenheter i en så kvick och roande form, att de förtjusta

166