När man minst väntar det.
åhörarna tyckte, att de lyssnade till någon av personligheterna i hennes intressanta och spirituella böcker.
Men all denna sprakande kvickhet dolde i sig en mäktig underström av sann och kvinnlig medkänsla, en hjärtats godhet, som vann tillgivenhet med samma lätthet, som hennes lätta och lekande konversationsförmåga förvärvade sig beundran. Det var heller icke hon, som uteslutande skötte om samtalet. Hon förstod att även draga med de andra och förmå dem att tala lika osökt och naturligt som hon själv, och både Anne och Diana funno, att det ej var det minsta svårt att språka med henne.
Fru Pendexter talade ej mycket; hon endast log med sina älskliga ögon och läppar och åt kyckling och fruktkaka med sådant utsökt behag, att de som sågo henne fingo intrycket av, att hon frukosterade på ambrosia och honungsdagg. Anne anmärkte sedermera till Diana, att en person, så förtjusande vacker som fru Pendexter behövde inte tala — för henne var det nog att bara se ut …
Efter den tidiga middagen vandrade de alla framåt De älskandes stråt och Violernas dal och Björkstigen och sedan tillbaka genom Spökskogen till Skogsnymfens källa, där de satte sig ned och pratade under den förtjusande sista halva timmen. Fru Morgan ville veta, av vilken anledning Spökskogen fått sitt namn, och hon skrattade tills hon grät, när hon hörde historien jämte Annes dramatiska skildring av en viss minnesvärd vandring genom skogen i den hemska skymningstimman …
— Ja-a — det här har då varit en fest både för själen och kroppen, eller vad tycker du? sade Anne, när hennes gäster hade gått och hon och Diana åter voro ensamma. — Jag vet inte, vilketdera som roade mig mest — att höra på fru Morgan eller se på fru Pendexter. Och jag tror nästan vi hade trevligare, än om vi på förhand vetat, att de skulle komma, och tröttat ut oss med en massa tillrustningar … Gud ske lov att färgen gick av min näsa … Du stannar väl och äter kväll hos mig, Diana, så få vi prata mera om alltsamman.
— Priscilla har sagt, att fru Pendexters mans syster är gift med en engelsk earl … Och ändå tog hon om av plommonkompotten, det såg jag, sade Diana, som om dessa båda fakta omöjligen låtit sig förena.
167
