Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel.

honom på rasten … Först tänkte jag, att jag skulle rita av honom och sätta horn och svans på honom, men jag var rädd att det kunde såra hans känslor, och det ska man för all del inte göra, säger Anne … Då är det bättre att klå honom … Milty sa’, att han var då rakt inte rädd för mig, men om jag äntligen höll på det, så kunde han gott sätta dit ett annat namn, och så strök han ut Annes namn och skrev med stora bokstäver Barbara Shaw i stället. Milty tycker inte om Barbara, för hon har kallat honom en söt liten pojke, och en gång klappade hon honom på huvudet …

Dora förklarade på tillfrågan, att hon tyckte om skolan, men hon föreföll underligt tyst och stillsam. När Marilla i skymningen sade åt henne att gå upp och lägga sig, tvekade hon och började gråta.

— Jag — jag ä’ så rädd, snyftade hon. — Jag — jag vill inte gå upp ensam i mörkret …

— Vad har du nu fått för tokenskap i huvudet? frågade Marilla. — Du har väl brukat gå och lägga dig ensam hela sommaren förut och aldrig nån’sin varit rädd?

Dora fortsatte att lipa, så att Anne lyfte upp henne i sitt knä, kelade med henne och viskade:

— Tala om det för Anne, mitt gryn! Vad är du rädd för?

— För — för Mirabel Cottons farbror, snyftade Dora. — I dag i skolan så berättade Mirabel så mycket otäcka saker för mig … Nästan varenda en i deras släkt har dött — hennes farfar och farmor och morfar och mormor och så många farbröder och fastrar och morbröder och mostrar … Di har kommit in i vanan, säger Mirabel … Och så talte hon om för mig allt vad di dog av och vad di sa’ och hur di såg ut i sina kistor … Och så — så sa’ Mirabel, att di såg en av hennes farbröder gå runt ikring huset efter det han var begraven … Hennes mamma såg honom. Jag bryr mig inte om det andra så värst mycket, men jag kan inte låta bli att tänka på den farbrodern …

Anne gick upp på vindsrummet med Dora och satt hos henne, tills hon somnat. Dagen därpå fick Mirabel Cotton stanna inne under frikvarten och erhöll en »vänlig men allvarlig» tillsägelse att ifall nu hennes familj hade den oturen att äga en farbror, som envisades med att spatsera omkring, sedan han fått

169