Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel.

sin hederliga begravning, så var detta icke något samtalsämne, varmed man uppbyggde sin lilla något enfaldiga knäkamrat i skolan.

Mirabel fann förbudet mycket grymt. Familjen Cotton hade ej särdeles mycket att skryta med. Hur skulle hon kunna hålla uppe sitt anseende bland skolkamraterna, om hon ej fick göra något sensationsnummer av den döde farbrodern, som »gick igen»? …

September gled förbi och förbyttes till den gyllenröda, härliga oktober. Diana tittade in en fredagskväll.

— Jag fick i dag brev från Ella Kimball, Anne, och hon bjuder oss båda att komma dit och dricka te i morgon eftermiddag för att få råka hennes kusin Irene Trent från staden. Men vi kunna inte få låna någon av våra hästar, för att de äro i arbete hela dagen, och er pony har ju ont i benet … Därför kan det väl inte bli någonting utav?

— Varför kunna vi inte gå? tyckte Anne. — Om vi gå raka vägen genom skogen, så komma vi fram på landsvägen till västra Grafton alls inte långt från Kimballs ställe. Jag gick den ginvägen i fjor vintras och hittar mycket bra. Det är inte många kilometer, och vi behöva då inte gå hem, för Oliver Kimball skjutsar oss säkert. Han blir bara glad att få komma ut litet, för han slår sig ut för Carrie Sloane, och hans pappa lånar honom nästan aldrig någon häst, så att han kan komma fram och hälsa på …

Det gjordes följaktligen upp, att flickorna skulle gå till fots, och eftermiddagen därpå begåvo de sig i väg, till en början följande De älskandes stråt. Därifrån ledde en gångstig rakt in i hjärtat av de vidsträckta skogarna av bok och lönn. Deras lövverk brann nu i de underbaraste skiftningar av eldrött och guld, och purpurfärgad skymning rådde inne i deras tysta djup.

— Tycker du inte det är som om året hölle på att bedja inne i en ofantlig domkyrka, full med milt, färgat ljus? sade Anne drömmande. — Det är knappast rätt att gå så fort härigenom — Mig förefaller det lika vanvördigt som att springa inne i en kyrka.

— Ja, men vi måste raska på i alla fall, sade Diana med en blick på sin klocka. — Vi ha minsann ändå beräknat tiden bra nog knapp …

— Då ska jag skynda på mina steg, men begär inte att jag ska prata, sade Anne och ökade på farten. — Nu vill jag i fulla

170