Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel.

— Jag undrar, vad för slags människa fröken Lewis är, sade Diana, när de öppnade trädgårdsgrinden. Folk påstår att hon ska vara så egen …

— Då är hon säkert intressant, avgjorde Anne. — Det åtminstone äro alltid egna människor, hurudana de nu må vara för resten … Sa’ jag dig inte, att vi skulle komma till ett förtrollat slott? Jag visste nog, att älvorna inte för inte spunnit sin tråd över den där stigen …

— Men fröken Lavendel Lewis är då knappast en förtrollad prinsessa, skrattade Diana. — Hon är en gammal mamsell — fyrtiofem år och alldeles grå, har jag hört.

— Just det är en del av hennes förtrollning, förstår du, viskade Anne. — Till sinnet är hon ännu ung och vacker — och visste vi bara, hur förtrollningen skulle lösas, skulle hon stiga fram fager och strålande som förr … Men det veta vi inte —det är alltid bara prinsen, som vet det — och fröken Lavendels prins har ännu inte kommit. — Tänk, om han råkat ut för någon olycka — fast det är då emot alla regler i sagorna …

— Jag fruktar han kom för länge sedan och drog sin väg igen, sade Diana. — Folk påstår, att hon var förlovad med Stephan Irving — Pauls far — när de båda voro unga. Men det kom en fnurra på tråden, och de skildes åt.

— Tst! varnade Anne. — Dörren står öppen.

Flickorna stannade på förstugukvisten under murgrönans rankor och knackade på den öppna dörren. Steg kommo tassande inifrån, och en ganska egendomlig uppenbarelse blev synlig — en omkring fjorton års flicka med fräknigt ansikte, trubbig näsa och en mun så bred att den bokstavligen tycktes räcka från öra till öra. De båda långa ljusa hårflätorna voro ombundna med två ofantliga blåa bandrosetter.

— Är fröken Lewis hemma? frågade Diana.

— Ja-a då, fröken. Stig in, fröken — den här vägen, fröken — och sitt ned, fröken! Jag ska säga till min fröken, att fröken är här. Hon är ovanpå, fröken.

Därmed snodde den lilla »husan» i väg, och flickorna, som åter voro ensamma, sågo sig omkring med förtjusta blickar.

173