Lilla fröken Lavendel.
vilsekommen solstråle lekte. Allting var så stilla och tycktes ligga oändligt fjärran från världen och dess bullrande liv.
— Jag tycker det är som om vi ginge genom en förtrollad skog, sade Anne med dämpad röst. Tror du, att vi någonsin hitta tillbaka till den riktiga världen, Anne? Rätt vad det är, komma vi fram till ett slott med en sovande prinsessa uti.
Vid nästa krökning av vägen varsnade de — väl icke ett slott, men en liten stuga, nästan lika överraskande som ett slott skulle ha varit i dessa nejder, där den ena tämligen tråkiga trävillan i sina stora drag helt slaviskt liknade den andra, alldeles som om byggmästaren ej haft mer än en enda modell att gå efter. Anne tvärstannade förtjust, och Diana utbrast:
— Ack, nu vet jag var vi äro. Det här är det lilla stenhuset, där fröken Lavendel Lewis bor — Ekostugan tror jag hon kallar det. Jag har ofta hört talas om det, men ännu aldrig sett det. Är det inte en romantisk plats?
— Det är den sötaste, mest bedårande plats jag någonsin sett eller kunnat tänka mig, sade Anne helt hänförd. — Det ser ut som en bit av en sagbok eller en dröm.
Huset var en låg byggnad, uppförd av ohuggna block av traktens röda sandsten, med ett litet spetsigt tak, ur vilket framtittade två vindskupsfönster, försedda med små lustiga »huvor» eller skyddstak av trä, och två höga skorstenar. Hela huset var övervuxet med en yvig mantel av klängande murgröna, som lätt funnit fäste i stenmurens springor och av höstens frostnätter färgats i de härligaste bronsgula och vinröda skiftningar.
Framför huset låg en avlång trädgård, till vilken ledde en grind. Den utbredde sig framför husets ena långsida; på de tre andra sidorna omslöts det av en gammal stenmur, så övervuxen med mossa och gräs och ormbunkar, att den liknade en hög, grönskande vall. Till höger och vänster utbredde de höga, mörka granarna sina palmliknande grenar däröver, men nedanför huset låg en liten äng, där en efterskörd av klöver frodades, och den sluttade ned mot Graftonåns blåskimrande bukter. Ingen annan byggnad, ingen annan glänta i skogen var synlig — intet utom höjder och dalar betäckta med de unga tallarnas nu något dunklare grönska.
172
