Lilla fröken Lavendel.
— Vi tänkte fråga om rätta vägen ttll västra Grafton, sade Diana. … Vi ä’ bjudna på te till herrskapet Kimball, men togo av på orätt stig inne i skogen och förvillade oss alldeles … Skola vi gå till höger eller vänster, sedan vi kommit ut genom er grind?
— Till vänster, sade fröken Lavendel med en tveksam blick på sitt tebord.
Så utbrast hon, som om hon fattat ett plötsligt beslut:
— Kära ni, vill ni inte stanna och dricka te med mig? Gör det, ä’ ni snälla. Hos Kimballs ha de druckit för länge sedan, innan ni hinna fram. Och Charlotta den Fjärde och jag skulle bli så glada att få rå om er en stund.
Diana såg stumt frågande på Anne.
— Nog ville vi gärna stanna, svarade Anne genast, ty hon hade föresatt sig, att hon ville ha reda på mera om denna häpnadsväckande fröken Lavendel. — Bara vi inte komma till besvär! … Ni väntar bestämt annat främmande?
Fröken Lavendel tittade åter på sitt tebord och rodnade.
— Jag vet, att ni måste tycka, att jag är förskräckligt dum, sade hon. — Jag är dum — och jag skäms för det, när jag blir genomskådad, men aldrig annars … Jag väntar inte en katt — jag bara låtsade … Ni förstår, jag är så ensam … Jag tycker om att ha främmande — det vill säga, rätta sortens främmande, bara goda vänner — men så få människor hitta hit, därför att min stuga ligger så ur vägen … Också Charlotta den Fjärde gick och leddes … Därför låtsade jag, att jag skulle ha tebjudning. Jag bakade småbröd — och klädde bordet — och dukade med mammas bästa porslin — och tog på mig en annan klänning …
Diana tyckte i sitt stilla sinne, att fröken Lavendel var precis lika märkvärdig, som ryktet målat ut henne. En fyrtiofem års fröken, som ger sig till att »leka främmande», alldeles som om hon vore en liten flicka! … Men Anne med stjärnögonen utbrast förtjust:
— O, ni brukar också låtsa!
Detta »också» uppenbarade en besläktad själ för fröken Lavendel.
175
