Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel..

— Ja-a, det gör jag, erkände hon öppet. — Det är naturligtvis dumt av den, som är så gammal som jag är … Men vad tjänar det till att vara en oberoende gammal mamsell, om man inte får vara litet dum, när lusten ibland kommer på en och man inte gör en människa något för när … Litet roligt får man lov att göra sig … Jag tror knappt jag rådde med att leva, om jag inte finge låtsa litet då och då … Det händer inte ofta, att jag blir »avslöjad» liksom i dag, och Charlotta den Fjärde skvallrar aldrig … Men i dag är jag glad att jag blev ertappad, för nu äro ni här, och tebordet är alldeles i ordning. Vill ni gå upp i gästrummet och lägga av er era hattar? Det är den vita dörren mitt framför trappan. Nu måste jag springa ut i köket och se till, att Charlotte den Fjärde inte låter tevattnet stå och sjuda. Charlotta den Fjärde är en snäll och bra flicka, men hon förstår sig inte på att slå på tevattnet i rätta ögonblicket.

Fröken Lavendel trippade ut i köket, ivrig och beställsam, och flickorna begåvo sig upp i gästrummet, en liten kammare lika vit som sin dörr. Den fick ljus genom det ena av de båda murgrönsomkransade vindskupsfönstren och såg ut, sade Anne, som ett ställe, där ljusa och lyckliga drömmar höra hemma.

— Det här är ju ett riktigt äventyr, tycker du inte? sade Diana. — Och är inte fröken Lavendel söt, även om hon är en smula märkvärdig? Hon ser inte ett dugg ut som en gammal mamsell.

— Hon ser ut så som dämpad och mild musik tonar, tycker jag, sade Anne.

När de åter stego ned, kom just fröken Lavendel bärande med tekannan, och efter henne, med ett högst skinande och belåtet ansikte, tassade Charlotta den Fjärde med en korg med ny-bakade skorpor.

— Nu få ni lov att tala om för mig vad ni heta, sade fröken Lavendel. — Vad jag är glad åt att ni äro unga flickor!.. Jag älskar unga flickor. När jag är med sådana, är det så lätt att låtsa, att jag själv är en ung flicka. Jag tycker så illa om — hon gjorde en liten grimas — att tro jag är gammal … Nå, vilka ä’ ni — bara för bekvämhetens skull? Diana Barry! Och Anne Shirley. Får jag låtsa, att jag har känt er i hundra år och helt enkelt kalla er Anne och Diana?


176