Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel.

— Vill ni inte komma tillbaka hit och hälsa på? bad fröken Lavendel.

Den långa Anne smög sin arm omkring den lilla damen.

— Jo, det vilja vi visst, det, lovade hon. — Nu, när vi väl ha upptäckt er, komma vi att springa här så mycket, att ni alldeles tröttnar på oss. Ja, vi måste gå — »vi ä’ tvungna att slita oss härifrån,» som Paul Irving säger för var gång han varit på Grönkulla.

— Paul Irving? — En knappt märkbar förändring röjde sig i fröken Lavendels tonfall. — Vem är det? Jag trodde inte det fanns någon med det namnet numer i Avonlea.

Anne blev ledsen över sin egen tanklöshet. Hon hade alldeles glömt fröken Lavendels gamla kärlekssaga, då hon råkade nämna namnet.

— Det är en liten elev till mig i skolan, sade hon långsamt. — Han flyttade hit från Boston i fjor för att bo hos sin farmor, gamla fru Irving nere i Strandstugan.

— Är han son till Stephen Irving? frågade fröken Lavendel och lutade sig ned över sin namne på blomsterrabatten, så att hennes ansikte doldes.

— Ja.

— Nu ska ni få med er var sin bukett lavendel, flickor, sade fröken Lavendel muntert, som om hon ej uppfattat svaret på frågan. — Den är skön, tycker ni inte det? Mamma tyckte alltid så mycket om den. Hon planterade de här kantlisterna för länge sedan. Pappa kallade mig Lavendel, därför att han var så förtjust i blomman. Allra första gången han såg mamma var, när han var och hälsade på i hennes hem i Östra Grafton tillsamman med hennes bror. Han blev kär i henne med detsamma som han såg henne, och på natten fick han ligga i sängen i gästrummet, och lakanen doftade av lavendel, och han låg vaken hela natten och tänkte på henne … Se’n dess älskade han alltid doften av lavendel — och det var därför han gav mig namnet. — Glöm nu inte att snart komma tillbaka, kära små flickor. Vi komma att stå på utkik efter er, Charlotta den Fjärde och jag.

Hon öppnade grinden åt dem under furorna, och de gingo ut genom den. Hon såg plötsligt gammal och trött ut; det

179