Litet av varje.
livliga, strålande uttrycket hade slocknat i hennes ansikte. Hennes avskedsleende var fullt av älsklighet och spred ett flyktigt skimmer av ungdom över hennes drag, men när flickorna sågo sig om från den första kröken av vägen, hade hon satt sig på den gamla stenbänken under silverpoppeln i mitten av trädgården med huvudet trött lutat i handen.
— Hon ser ensam ut, sade Diana sakta. — Vi måste rätt ofta gå och hälsa på henne.
— Jag tror, att hennes föräldrar gåvo henne det enda rätta och passande namnet, som man kunde ge henne, sade Anne. — Om de hade varit så blinda, att de kallat henne Elisabeth eller Nellie eller Muriel, hade hon bestämt i alla fall måst heta Lavendel. Det namnet väcker tankar på ljuvlighet och gammaldags sirlighet, nettelduk och gulnade spetsar … Mitt namn, det smakar bara av smör och bröd, snörpa på lapptäcke och ge hönsen mat …
— Å, så du säger, sade Diana. — Det tycker jag då rakt inte. Anne är ett drottningnamn. Men jag skulle tycka om till och med Petronella, om det råkade till att vara ditt namn. Jag tror att människorna själva bidraga så mycket till att göra sina namn vackra eller fula. Jag kan inte tåla namnen Josie eller Gertie numera, men innan jag kände flickorna Pye, tyckte jag de voro riktigt näpna.
— Det var en förtjusande idé, Diana, sade Anne alldeles hänförd. — Man ska leva så, att man förskönar sitt namn, även om det inte är så värst vackert från början — man ska låta det föra människors tankar hän till någonting så älskvärt och trevligt, att de aldrig tänka på, hurudant namnet är i och för sig själv. Tack ska du ha, Diana!
XXII.
Litet av varje.
— Jaså, ni drucko te i Ekostugan hos Lavendel Lewis? sade Marilla vid frukostbordet dagen därpå. — Hur ser hon ut nu för tiden? Det är mer än femton år se’n jag såg henne sist — det
180
