Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Litet av varje.

Anne tittade på honom, med sådana förfärade blickar, att den lille syndaren rodnade och sade, halvt skamset, halvt trotsigt:

— På det sättet behöver ingenting gå i diskbaljan …

— Människor, som äro olika andra, få alltid heta »egna», sade Anne. — Och fröken Lavendel är helt visst olika, fastän det är svårt att säga precis, var skillnaden ligger. Kanske det beror på det, att hon hör till de människor, som aldrig åldras.

— Varför skulle man inte åldras, när alla ens jämnåriga göra det? sade den nyktra Marilla. — Gör man inte det, så passar man snart inte in någonstans … Och så vitt jag förstår, hör Lavendel Lewis numera just ingenstans hän … Hon har levat därborta så undan från alla andra människor, tills varenda en har glömt bort henne. Det där lilla stenhuset är det äldsta på hela ön. Gamle herr Lewis byggde det, när han för åttio år sedan kom över från England. Davy, låt bli att nypa Dora i armbågen. Å, jag såg dig nog, må du tro! Det är inte värt du försöker se oskyldig ut. Vad är det, som har farit i dig nu på morgonen, pojke?

— Jag kanske har stigit ur sängen på vilse sida, tyckte Davy. — Milty Boulter säger, att om man gör det, så går allting galet för en se’n hela dagen. Det har hans farmor sagt. Men vilken ä’ den rätta sidan? Och hur ska man göra, när ens säng står intill väggen? Det vill jag veta.

— Jag har alltid undrat, vad det var, som kom emellan Stephen Irving och Lavendel Lewis, fortfor Marilla utan att fästa sig vid Davy. — De voro alldeles säkert förlovade för tjugofem är sedan, och så, rätt som det var, blev det uppslaget. Inte vet jag, vad som hade hänt, men någonting förskräckligt var det bestämt, för han for i väg till Förenta staterna och kom aldrig hem mera.

— Det kanske inte alls behöver ha varit någonting förskräckligt. Jag tror, att småsakerna i livet ofta ställa till mer ledsamhet än de stora tingen, sade Anne med en klarsynthet, som hon knappast hunnit förvärva sig genom erfarenhet. — Snälla Marilla, säg ingenting åt fru Lynde om att jag varit hos fröken Lewis. Hon skulle säkert göra mig ett par hundra frågor, och hur det nu är, jag skulle inte tycka om det — och inte fröken Lewis heller, om hon finge veta det, det är jag säker på.


182