Fröken Lavendels historia.
de börja växa upp … Arrendet för jorden räcker inte längre än att vi nätt och jämt kunna dra oss fram på det, och jag hade föresatt mig, att inte en cent av dina pengar skulle röras för deras skull. Du gör i alla fall rent för mycket för dem. Dora behövde inte den där nya hatten, du köpte åt henne, mer än en katt behöver två svansar. Men nu ha vi fått präktig hjälp och behöva inte ängsla oss.
Davy och Dora blevo förtjusta, när de fingo höra, att de skulle få stanna kvar på Grönkulla »för alltid». Att en farbror dött, som de aldrig sett, göt ingen malört i deras glädjebägare. Blott Dora betogs plötsligt av onda aningar …
— Ä’ farbror Richard begraven? viskade hon till Anne.
— Ja, kära du, det kan du väl förstå.
— Han — han — han måtte väl inte göra som Mirabel Cottons farbror, säg? kom det i en ännu mer upprörd viskning. — Han måtte väl inte spatsera omkring några hus, se’n han har blivit begraven säg, Anne?
XXIII.
Fröken Lavendels historia.
— Jag tror att jag tar en promenad genom skogen bort till Ekostugan i afton, sade Anne en fredagseftermiddag i december månad.
— Det ser ut att bli snö, sade Marilla tveksamt.
— Jag är framme, innan det börjar snöa, och jag ämnar ligga kvar över natten. Diana kan inte gå, därför att hon har främmande, och jag är säker på, att fröken Lavendel tittar efter mig i afton. Det är hela fjorton dagar sedan jag var där.
Anne hade gjort månget besök i Ekostugan sedan den där oktoberdagen. Ibland åkte hon och Diana längs stora landsvägen; ibland gingo de tvärs igenom skogen. När Diana var förhindrad att följa med, gick Anne ensam.
Mellan henne och fröken Lavendel hade spirat upp en av dessa vackra och så oändligt givande vänskapsförbindelser, vilka
185
