Litet av varje.
sade Marilla, när Davy med strålande ansikte hade gått ut med den sedesamma Dora.
Marillas uppfostran hade gått framåt med jättesteg under de sista sex åren, men ännu hade hon ej förmått frigöra sig från den föreställningen, att det var mycket skadligt för ett barn att få för många av sina önskningar uppfyllda.
— Alla pojkarna i hans klass ha indianska hårklädslar, och Davy vill förstås också ha en, sade Anne. — Jag vet, hur det känns … Jag glömmer aldrig, hur jag längtade efter puffärmar, när alla de andra flickorna hade sådana. Och Davy är inte bortskämd. Han blir tvärtom snällare för varenda dag som går. Tänk så’n skillnad det är på honom mot när han kom hit för ett år sedan!
— Det är sant, att han inte gör så mycket odygd, sedan han började gå i skolan, erkände Marilla. — Det är nog hälsosamt för honom att få vara litet med andra pojkar. Men det förundrar mig, att vi ännu ingenting hört från barnens farbror. Inte en rad ha vi fått se’n i maj månad.
— Jag blir ängslig, när jag tänker på, vad han kommer att skriva, suckade Anne, i det hon började plocka ihop tallrikar och glas. — Om ett brev skulle komma, skulle jag vara rädd att bryta det, för där skulle nog stå, att han ville ha tvillingarna skickade till sig.
En månad senare kom verkligen ett brev. Men det var ej från barnens farbror. En god vän till honom skrev för att berätta, att Richard Keith för fjorton dagar sedan dött i lungsot. Brevskrivaren hade tillika fått i uppdrag att verkställa hans testamente, och enligt detta testamente lämnades en summa av tvåtusen dollar i förvar åt fröken Marilla Cuthbert att användas för Davys och Doras räkning, tills de bleve myndiga eller gifte sig. Under tiden skulle räntan användas till deras underhåll.
— Det kan ju tyckas hjärtlöst att vara glad över någonting, som står i samband med ett dödsfall, sade Anne. — Det gör mig ont om stackars herr Keith, men jag är glad, att vi få behålla tvillingarna.
— Det var en skön sak med pengarna, sade den praktiska Marilla. — Nog ville jag gärna behålla barnen, men jag insåg verkligen inte, hur jag skulle få råd att göra det, allra helst se’n
184
