Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Fröken Lavendels historia.

omkring. Hon bar en klänning i en varmt mörkröd färg, och kring hennes huvud och axlar var svept en silvergrå silkesschal.

— Ni ser ut som furuskogens älvadrottning, ropade Anne muntert.

— Jag tänkte just, att du skulle komma i afton, Anne, sade fröken Lavendel och skyndade henne till mötes. — Och jag är dubbelt glad, eftersom Charlotta den Fjärde är borta. Hennes mor är sjuk, och hon måste gå hem över natten. Jag skulle ha varit mycket ensam, om inte du hade kommit — till och med drömmar och eko hade inte varit tillräckligt sällskap … O, Anne, så söt du är! utbrast hon plötsligt och såg upp på den långa, smärta flickan, vilkens ansikte skogsvandringen färgat med en mild rodnad. — Så söt och så ung! Det är härligt att vara sjutton år! Vad jag avundas dig! slöt fröken Lavendel helt uppriktigt.

— Men i ert hjärta är ni bara sjutton år, smålog Anne.

— Nej, jag är gammal, eller rättare sagt medelålders, vilket är vida värre, suckade fröken Lavendel. — Ibland kan jag låtsa, att jag inte är det, men ibland står sanningen klar för mig …

Och jag kan inte försona mig därmed, som de flesta kvinnor tyckas kunna … Jag är precist lika upprorisk som jag kände mig, när jag upptäckte mitt första gråa hår … Kära Anne, se inte ut, som om du försökte förstå! Sjuttonårsåldern kan inte förstå … Jag ämnar låtsa rent ut att också jag är sjutton, och det kan jag, nu när du är här. Du bär alltid med dig ungdom i din hand likt en gåva … Vi ska ha en trevlig afton. Först kvällsvard — vad vill du ha till kvällsvard? Tänk ut någonting riktigt gott och hårdsmält!

Det rådde stoj och munterhet inne i den lilla stugan hela kvällen. Där lagades mat och kalasades och koktes karameller och skrattades och »låtsades,» och säkert är, att fröken Lavendel och Anne uppförde sig på ett sätt, som föga stämde med värdigheten hos en ogift dam om fyrtiofem år och en stadgad skolmamsell. När de omsider blevo trötta, satte de sig ned på mattan framför den öppna spisen i förmaket, vilket var upplyst endast av det milda eldskenet och fylldes av en ljuvlig doft från fröken Lavendels kruka med torkade rosenblad på spiselhyllan. Vinden hade tagit till och suckade och ven kring takskägget, och snön slog